Tage Erlander var en man med god lycka: han tillträdde som statsminister just som Socialdemokraterna äntligen, efter de hårda åren under kriget, skulle ta sig an alla de reformer som fått stå tillbaka. Han ledde sedan genomförandet av detta, ibland med viss hjälp av turen, ofta på grund av sin egen skicklighet, och avslutade sin karriär ungefär när de första ristningarna i bygget satte in. Han slapp genomleva den värsta nedmonteringen och mordet på sin adept, och borde rimligen ha kunnat avsluta sina dagar någorlunda tillfreds.

Skall man tro Harrison var dock sådan tillfredsställelse tämligen fjärran från Erlanders person; de utdrag ur dagböckerna som anförs visar på en person som gick och grämde sig på mycket, i synnerhet sig själv, och främst verkar vara nöjd med ledighet och när den svenska politiken någon gång står tillbaka för den internationella, eller kanske främst när högern eller folkpartiet gjorde bort sig (skulle Erlanders liv göras till drama skulle Bertil Ohlin få anta karaktären av skurk ur någon äventyrsserie för barn: låg och gemen, men alltid till slut besegrad).

Det är mycket som skall berättas – fattas bara annat efter 30 år på taburetterna, varav mer än 20 som statsminister –, ty Tages dagar var inte bara en lycklig tid av ibland hårt men alltid givande arbete då Sverige gick från ett fattigt, lortigt och trångbott land till att bli något som sågs med avund och beundran: hela verket omfattar 800 sidor prosa, om allt från de ständiga valkampanjerna (en vartannat år, plus folkomröstning och ett omval i samband med ATP-striderna), drabbningarna i riksdagen, samarbetet med Bondeförbundet, utrikespolitiken (i synnerhet bekymren att få Sovjetunionen att göra efterforskningar efter Raoul Wallenberg), den ständigt ansträngda hälsan, och familjen. Mellan de korta kapitlen som behandlar ett visst skeende läggs ibland mer tematiska sådana, om mer framträdande ministrar, Erlanders kulturintressen, språkbruket i dagböckerna. Harrison är som vanligt en flyhänt och kapabel skribent, och som läsare känner man sig alltid i trygga händer.

Även med en såpass tjock bok är det ändå knappast möjligt att täcka in alla aspekter: ett par ämnen jag skulle sett mer av är att någon gång få en mer ingående studie av Erlanders talekonst: vid ett tillfälle skildras hans fysiska uppenbarelse, och man får höra om hans egna svaga omdömen om sin röst, men annars är diskuteras den nästan bara på en tämligen övergripande nivå. Likaså hade det varit intressant att få läsa något om de beslut om kärnkraft och kärnvapen som måste ha fattats under andra halvan av regeringstiden; den diskussion som nu finns sträcker sig i princip bara fram till 1960, varefter det framstår som att idén med kärnvapen snabbt avfördes från dagordningen. Likväl pågick ju samtidigt uppförandet av Marvikenreaktorn, en underlig hybrid som skulle kunna producera såväl el som vapenplutonium (en kombination som ledde till extremt höga konstruktionskrav liksom en design med allvarliga säkerhetsrisker). Likaså påbörjades uppbyggnaden av den civila kärnkraften under Erlanders tid. Harrison påpekar att Erlanders naturvetenskapliga studier vid universitetet gjorde att han hade unika insikter, och det hade varit trevligt att följa det spåret lite längre.

Nåväl, detta är randanmärkningar. Långt viktigare är den helhetsbild som förmedlas, av en politiker som på ett fullständigt unikt sätt kunde vara statsminister i närmare en generation, i viss mån hjälpt av ett valsystem med inneboende tröghet, men också av sin egen förmåga. Han framstår som en man som ägnade en hel del kraft åt att fundera över ideologi, och hur den hämmades av regerandets dagliga störningar (och de var en hel del: rättsrötor, nedskjutna DC3:or och Catalinor, nytillsatta ministrar som på grund av ordningsförseelser som nådde pressen hängde sig). Han retar sig på motståndare, gläds över semestrar, oroar sig över sina framträdanden och sin hälsa, besöker sin åldriga mor, socialdemokrater i Tyskland, Österrike och Storbritannien, kusiner i Amerika, de Gaulle och Chrusjtjov. Dagböckerna gör att man kommer hans egna tankar och reaktioner nära, men gör också att man inte riktigt får samma känsla för hur han uppfattades utifrån.

Det är, som sagt, mycket som skall berättas, och när det har gjorts så förstår man förvisso mer av Erlander, men man sitter ändå med en viss förundran. Det förflutna är ett annat land. Man behöver inte gå långt tillbaka för att man knappt skall känna igen sig, även om detta kanske i ännu högre grad gällde för Erlanders tid. Vi lever i det land han styrde uppbyggnaden av, i de hus han var med och finansierade, i de städer som under hans tid befolkades och på den landsbygd som samtidigt glesades ut och började skogas igen. Vi kommer troligen inte vara färdiga med Erlanders arv på länge än. ( )