Det är en lång lista med kvinnor som bidragit till The secret love of geek girls redux, under redaktion av Hope Nicholson, och som berättar om diverse gamla flammor: hur de nu bor grannar med någon de en gång skrev slashfic om, hur de hängde på Livejournal och skvallrade med en klasskompis om killar med Sagan om ringen som täckmantel, hur de skapade ett seriealbum och skaffade sig bås på konvention och mest fick dumma frågor, eller om en serie de tecknade en gång för länge sedan med en massa referenser som ingen längre förstår.

Historierna spänner över en hel mängdstämningslägen, från en tämligen oskyldig men i stunden pinsam historia om att bli påkommen med att bli förtjust i ett skelett i en musikvideo till en berättelse om att som fjortonåring råka på en sju år äldre man i ett forum för Final fantasy, en man som till slut körde från Chicago till Kanada för att träffa henne och som senare kom med förslag på giftermål; en historia som det tog år att lägga någorlunda bakom sig så att bilden av vad ett förhållande skall vara blev någorlunda rimlig. De flesta historierna är tack och lov mindre smärtfyllda än så: det är inte den enda med en allvarlig ton, men de andra håller är snarare upprörda över saker och tings allmänna tillstånd, inte hur korkad en enskild man var och hur ovillig omgivningen var att se det olämpliga i hans beteende.

Det finns ett par negativa saker som bör sägas: papper och layout av textsidor är sällan något man blir glad av: den senare ser ut som något som slängts ihop på två några i en ordinär textredigerare. Lite svårare att åtgärda är att med dryga tjugo bidragsgivare på ett femtital sidor är det med nödvändighet inga långa historier, och när många av bidragen är i form av serier är ekonomiskt berättande än mer av nöden. Ofta lyckas det väl, men ibland hinns frågan inte mer än att beröras innan det är tack och hej, dags för nästa. Vill man stanna kvar och en stund njuta av minnet av internet när det var ungt och fruktbart och trollen ännu mest höll till under stenar och avsides broar, eller le åt hur flirtandet i Casablanca förstört verkliga interaktioner för alltid, så får man anstränga sig själv lite. Vilket möjligen är en del av poängen. ( )