At the age of five-and-thirty, Sir Waldo Hawkridge, wealthy, handsome, eligible, illustrious, and known as the nonesuch for his athletic prowess, and when he comes north to inspect his unusual inheritance at Broom hall in the West Riding, his arrival leads to the most entertaining of ramifications. When they learned that Sir Waldo was coming, the village gentry were thrown into a flurry. The famed sportsman himself! Heir to an uncounted fortune, and a leader of London society! The local youths idolized "the Nonesuch"; the fathers disapproved; and the mothers and daughters saw him as the most eligible--and elusive--man in the kingdom.

While there, he meets Tiffany Wield, a positively dazzling young heiress who is entirely selfish and possessed of a frightful temper, as well as her far more elegant companion-governess. Twenty-eight year old Ancilla Trent had put away any and all thoughts of romance when she became a governess, and at first she could only be amused at the fuss over Sir Waldo. Can Sir Waldo convince the practical Miss Trent that it is not above her station as a governess to fall in love with him? ( )

Not one of Heyer's best. Larger cast of characters than normal and it took me ages to work out who they all were.
I liked the lead characters, thought I felt the character of the Nonesuch himself was rather thinly painted.
For example, his interest in helping orphans appeared to exist solely for the purpose of providing the romance staple of needing a bad misunderstanding between the lovers at some key point in the story.
It allows a third party to refer to the Nonsuch's 'brats', which are of course, taken to be his illegitimate children. ( )

The Nonesuch är en av Georgette Heyers typiska alster: tidigt artonhundratal, ädling med mer eller mindre tvivelaktigt rykte, god moral och god ekonomi möter ung dam. Ädlingen här heter Waldo Hawkridge, känd boxare och hästkarl (och den som titeln syftar på, för sin otroliga förmåga), den unga damen är Ancilla Trent, anställd kompanjon och guvernant för den unga, vackra och helt oregerliga Tiffany Wield. Tiffany lyckas dra till sig ögonen från Waldos yngre kusin Julian Lindeth, och Waldo måste avstyra en förbindelse han ser som olämplig. Det göra han genom att själv flirta med Tiffany, samtidigt som han försöker vinna fröken Trent.

Tack och lov utvecklas inte det här på det sätt som ovanstående mening kan antyda: Trent förstår vad Hawkridge försöker göra och ser det som ett användbart sätt att hålla Tiffany i styr, även om hon själv ofta klarar att parera hennes värsta utbrott. Hon hamnar heller inte i någon knipa där hans ojämförliga förmåga är helt oumbärlig: att han kan köra häst och vagn snabbt och säkert är nyttigt, men det känns inte som att han helt tar över.

Det man möjligen kan ha invändningar mot är två saker: efter att han ständigt framställts som den yppersta av boxare så förväntar man sig att han faktiskt skall behöva slåss med någon, men det händer inte. Någon egentlig skurk finns inte – ytterligare en kusin dyker upp, tämligen självisk men egentligen inte skurkaktig, och heller inte den som faktiskt driver fram den Stora Missuppfattningen (snarast vill han hjälpa till att undanröja den för att framkalla tacksamhetsskuld), och Tiffany Wield, som dock snarast framstår som någon som hela tiden måste hanteras med silkesvantar. Största problemet med boken är nog snarast att Tiffany lämnas när hon råkat ut för förnedring men inte verkar ha lärt sig något och samtidigt får vad hon önskar sig.

Annars är det en trevlig historia, huvudpersonerna är inte helt unika men heller aldrig irriterande, och handlingen puttrar på utan att hamna i alltför konstiga situationer. ( )

It's one of Heyer's better books... although I did find myself wondering about halfway through where she was going to find enough plot to fill up the next 100 pages. It's a twist on most of the Austen plots incorporating bits of Emma, Persuasion, Pride and Prejudice, and possibly the other two.

I will say that she seemed to stretch the rules of deportment regarding chaperones.

1st review: More Austen-esque than anything else I've read. ( )

Heyer writes petulant teenagers so well! Miss Trent has an unbelievable amount of patience with her charge. ( )