Peter Englund har i åtskilliga verk försökt skildra det stora genom det lilla, helheten genom delen. I Jag kommer ihåg har han för första gången valt sig själv som studieobjekt. Fritt associerande har han nedtecknat och listat minnesfragment från sin barndom - skärvor som i sig inte är vidare märkvärdiga men som delas med många andra som också växte upp i rekordårens Sverige, skärvor av det slag som aldrig får plats i den Stora historien och ofta inte ens i självbiografiska berättelser men som likafullt dröjer kvar i långtidsminnet.

Upplägget i Jag kommer ihåg är mycket enkelt: korta, korta hågkomster, de flesta på bara någon mening, om diverse olika ting som sitter kvar i minnet sedan ungdomen: små händelser med familjen, världshändelser, högst privata händelser, tv-program, godis, kändisar, lastbilar som passerade på natten, klasskamrater. Alltsammans staplat i en hög, ibland ordnade associativt med varandra, ofta utan någon särskild ordning alls: lekar intill Arne Tammer intill femkronor; Chrusjtjov intill golvmattor intill modellflygplan.

Eftersom nästintill varje hågkomst (inalles 658 stycken) börjar "jag kommer ihåg", och de som sagt är så korta att på varje sida ofta ryms fem eller sex, så blir det hela en mycket underlig läsupplevelse, men efter ett tag vänjer man sig vid hoppigheten och börjar registrera mer övergripande saker i porträttet, även om det hela tiden förblir rätt suddigt. Vissa delar är för denna långt senare född läsare nästintill obegripliga, andra känns igen från min egen barndom. Intrycket är dock en i stort sett trygg uppväxt, i respektabelt arbetarhem under rekordåren, och sedan i stort sett inte mycket mer.

Det är, om inte spännande, så i alla fall underligt medryckande. Minnen av en lycklig barndom, blandade med nostalgisk längtan tillbaka till en tid som uppfattas som enklare och mer idyllisk? Svår materia att handskas med, men Englund lyckas i stort sett. Även om jag nog helst hade sluppit läsa om hans vaknande sexualitet. ( )