Berättelserna i Hjalmar Söderbergs Historietter är alla mycket korta; som mest ett halvdussin sidor. Ibland handlar de till synes inte om något särskilt, bara en tilldragelse eller en person, ibland anar man en allegori bakom masken, även om den inledande »Tuschritningen« tycks vilja säga att en sådan läsning inte är tillåtlig.

Bäst är väl den ändlöst antologiserade »Pälsen«, om en man som en dag kommer hem i en lånad päls; förordet vill göra gällande att den är ett slags svar på Et Dukkehjem (ett långt mindre gapigt sådant än Strindbergs), men nog finns det lika mycket av Gogols Kappan över den; det är i vilket fall den berättelse som gör mest med utrymmet den får, eller kanske bara den där vad som utelämnats är mest tydligt idag: »Nattvardens sakrament« ger i alla fall intryck av att ha en liknande upplösning. Annars är »Kyrkofadern Papianus«betydligt effektivare i attacken på kristendomen och dess syn på den jordiska rättvisan.

Allra trivsammast är kanske dock språket: Söderberg är en av dess mästare: om det sällan slår samma gnistor om det som hos Strindberg så är det istället som att dricka ur den renaste källa: klart och kallt och uppfriskande. ( )

En samling korta noveller utgivna 1898 skrivna i olika stämningar. Somliga riktigt lustiga, andra mer allvarliga eller gråtrista. Gemensamt har de att språket är fulländat, lite torrt underfundigt. I somliga historier är det inte alldeles lätt att se vad författaren vill förmedla, andra är tydligare.
Den största behållningen är definitivt språket, och denna tunna bagatell är väl värd att läsa enkom för dess skull. ( )