Tio år är en aktningsvärd ålder för en en serie, än mer om den handlar om att försöka hålla sig relevant, uppdaterad, inne. Det är dessutom sällan som de där allra tidigaste försöken framstår som roliga: om inte referenserna helt passerat så har ännu inte humorn hunnit förfinats, och tekniken i illustrationerna gör ofta att de ställda intill de senaste alstren framstår som sprungna ur en femårings penna .

Så också för innehållet i Pelle Forsheds och Stefan Thungrens Tio år med Stockholmsnatt (även om de tidigaste serierna då gavs ut under namnet Disco sucks): de första försöken är klumpiga i linjerna, och ännu finns inte riktigt den extra vridning av poängernsora som tar det från »titta på miffo-hipstern(/gothen/klubbungen)« till »vad fan håller vi på med egentligen?« (det kan ha att göra med att verkligheten också bara blir konstigare och djävligare).

Nåväl, om det man vill ha är samtiden sedd genom ett gäng åldrande, närförortsboende hipsters ögon, lätt förvrängda, så är det här roligt. Till och med de nu snart tio år gamla skämten (»Nya Prins John« är fortfarande den roligaste politiska satir jag sett). Eftersom produktionen av nya serier dessutom tycks ha upphört så får detta också vara tröst och avsked. ( )