Sven-Tage Teodorssons översättning av tio av Plutarchos Levnadsteckningar är lite udda på ett par sätt. För det första är bara det att han behållit strukturen med par av biografier (en grek, en romare, och en kort jämförelse) lite underligt – jämför med t.ex. Ingemar Lagerströms översättning. Dessutom är basen för urvalet inte direkt det första man skulle vänta sig: paren har alla valts ut då en av de båda haft direkt koppling till staden Syrakusa (i fyra fall greken, i ett fall romaren).

Säga vad man vill om detta, men det har i alla fall lett till bekantskap med annars rätt obekanta personer: förutom Brutus, som väl de flesta känner till, finns ett par någorlunda kända romare (Crassus, Marius och Aemilius Paullus) och en grek vars namn blivit ett talesätt (Pyrrhos) och sedan en hop som man måste vara specialintresserad för att känna till (Nikias, Dion, Timoleon, Pelopidas samt Marcellus).

Inte så att dessa personer var oviktiga, långt ifrån: Pelopidas var en av de två thebanska generaler som tillsammans var de första som lyckades besegra en spartansk armé på lika villkor, Marcellus var tillsammans med Fabius Maximus Cunctator (min stora favorit bland romarna, om så bara för tillnamnet) den general som gav Rom hopp om att kunna besegra Alexander, Nikias ledde den expedition från Aten som skulle betvinga Sicilien men slutade i ett så stort fiasko att det knäckte staden helt.

Även om det var avsett som det är det knappast uppbyggelig läsning: det är mycket krig och strider, någon gång uppblandat med politik och även om Plutarchos är skicklig på att visa på personligheterna hos de han skildrar så är det lite väl mycket handling. De avslutande betraktelserna visar också på hur världen ändrats: alldeles frånsett att det idag knappast är på modet att på detta vis bedöma den moraliska halten i biograferade personer, så har även måttstocken ändrats. Idag ses det knappast som ljuvligt att få dö av sina sår i sin moders famn.

Dessa avslutningar visar också varför parallellstrukturen så ofta ignoreras: den är ofta ganska ytlig. Marcellus och Pelopidas jämställs då de var framgångsrika generaler som till slut dog när de utsatte sig själva för onödiga risker, Crassus och Nikias ledde båda katastrofala fälttåg, Dion och Brutus blev båda av moraliska skäl tyrannmördare, Marius och Pyrrhos var gamla stridshingstar som inte klarade av politiken eller visste när de skulle sluta, och Paullus och Timoleon var båda framgångsrika befälhavare i krig förda för att befria en annan stat (i Timoleons fall tycks detta i huvudsak ha varit sant, i Paullus fall slutade det med att Makedonien och Grekland kom i beroendeställning till Rom).

Nå, det är läsvärda biografier, och man kan hoppas att Teodorsson drar fram ett par andra udda teman som ursäkt för att utkomma med böcker som kompletterar dessa så man till slut kan få tag på allt av Plutarchos på svenska. ( )