Björn Elmbrant måste rimligen vara den av författarna i serien Sveriges statsministrar under 100 år som hade det minst tilltalande uppdraget: att skildra Fredrik Reinfeldt, vid tidpunkten sittande statsminister. Dessutom under upptakten till ett allmänt val. Vid tidpunkten boken skrevs var alltså frågan om Reinfeldt skulle bli ytterligare en borgerlig parentes i socialdemokratins Sverige, eller om han som förste högerman skulle lyckas med att både sitta som statsminister över en hel mandatperiod och att bli omvald efteråt.

Det hade ju inte börjat helt lyckat, med statsråd som tvingats avgå efter mediegranskningar, och en försvarsminister som lämnade efter att ha hamnat i konflikt med finansministern. Lägg därtill att han inte alltid verkade förstå att han blivit vald för att han dels inte var Göran Persson, dels lät som att han kanske inte var riktigt så mycket hjärtlös höger som moderaterna annars kan verka, och att han därför när folk var upprörda över sänkta ersättningsnivåer valde att peka på att de faktiskt lovat göra just detta, och det var inte konstigt att regeringen ett tag såg ut att vara rökt.

Elmbrant är inte en nådig krönikör: han tycks njuta av att plocka fram uttalanden från en ung Reinfeldt som statsministern sedan agerade helt på tvärs mot, han kritiserar sakpolitiken på flera områden, och verkar även när han någon gång kommer med beröm blanda det med lika delar kritik. Han är förvisso inte snällare mot den ineffektiva socialdemokrati som misslyckades att plocka poäng på sittande mål, men de dyker inte upp riktigt lika ofta.

Serien om statsministrarna har hittills varit trevlig läsning som ibland lyckats fånga halvt glömda skeenden (i synnerhet när demokratin var ung och det lektes hela havet stormar på taburetten), och även längre fall gavs ibland nyttiga perspektiv på långsittarna. Här saknas halva bilden, och den halva som är kvar ger ibland en lite väl skarp bismak. ( )