Egentligen hade det nästan varit värt att köpa Pelle Forsheds och Stefan Thungrens Stockholmsnatt 3 (som alltså föregicks av Stockholmsnatt, utan någon siffra) bara för den serie där en av figurerna går förbi en valstuga med en affisch med ett krönt lejon och texten »Nya Prins John«. Jag skrattade ohämmat första gången jag såg den, och jag gjorde det nu igen.

Det är också symptomatiskt för hur serien har utvecklats: visst, det finns fortfarande en hel del skämt om innescener och att vara först att överge det senaste, men nu är de olika personerna överlag så gamla att de i stort sett (borde) slutat bry sig. Förutom skämt om långkok och obskyr musik så får man nu också oro för hur man skall bete sig som förälder, men också mer samhällssatir: det är mer och mer troligt att den upplevda tomheten i utelivet kontrasteras mot sociala orättvisor, som parodin på DN:s utskällda reportage om vindslägenhetsboende (här omvandlat till livsstilsreportage för hemlösa).

Där ligger också svagheten: Stockholmsnatt är en serie som troligen kommer ha lika svårt att åldras som de personer den skildrar. Är det inte indieband som refereras är det dagsnyheter. Det är fortfarande roligt, men det kräver att man minns tillräckligt för att förstå vilka nyheter de driver med. Gör man det är det dock väldigt roligt. ( )