A lo largo de su brillante carrera, Lars Martin Johansson llegó a ser uno de los mejores investigadores de Suecia, jefe de los servicios secretos y, finalmente, máximo responsable de la policía. Cuando debería estar disfrutando de la jubilación, despierta en el hospital tras sufrir una embolia. A partir de este momento, todo son órdenes que no le gustan nada: cuidarse, escuchar a los médicos, hacerse chequeos, seguir una dieta sanísima, dejar de beber, hacer reposo...
Solo se siente revivir el día en que la doctora le habla de un asesinato ocurrido veinticinco años atrás. El caso no se resolvió y acaba de prescribir, pero ella tiene una información que jamás llegó a la policía. Lars Martin no duda. Legalmente, es imposible reabrir el caso. Pero nada ni nadie puede impedirle que lo investigue por su cuenta.

Romanen är den sista boken om Perssons hjälte som gjorde debut redan i den första boken Grisfesten, Lars Martin Johansson, som tidigare varit chef för Rikskriminalen men när bokens handling utspelar sig är pensionär.

Persson is a new discovery for me; and oh, what a treat!

Now retired, the former head of the National Criminal Police, Lars Martin Johansson, needs a distraction after suffering a stroke. And his doctor has just the ticket; a cold case but one which has just passed Sweden’s statute of limitations.
With help from family, former employees and colleagues, and ‘baby-sitters’ foisted on him he begins reviewing the case by listening to his best friend, Jarnebring, (and one of the original investigators) describe his memories, and summarize most of the documents generated by the initial and subsequent investigation. Jarnebring is certain the case was not solved because the head of the original investigation team, homophobic, Islamophobic, racist, and obviously, moronic Backstrom, was incapable of the objective and intelligent thinking required.

As he learns how to manage his compromised health, Johansson reads more of the documents himself, questions police officers and citizens associated to the case. He teases out inconsistencies and clues others didn’t consider relevant, allowing him to put together possible profiles of the perpetrator and scenarios of where and how crime was committed.

The Dying Detective is very well done; the way details of the case are revealed layer upon layer, and its outstanding characters, the depths of their lives, the timing, and the right amount of humor used at just the right moments.
The book shines bright because of its hero, Johansson. He is everything a cop, and a man should be: no-nonsense, objective, strong, loving, compassionate, smart, an excellent listener, independent, resourceful, very capable and very human.

That being said, I have to admit I expected a very different ending. Thought readers were being led down the path of a red herring only to shock us with a head-turning, last minute stunner.

Excellent, smart read. Looking forward to reading more of Persson’s books.

Jostle me and kill me. That's how I feel from having experienced this.

Filled to the brim with simplicities, a language so dated that every single character is unbelievable and an ending that everybody is able to tell from the start. "Hard-boiled" male characters everywhere.

The author is a Swedish professor in criminology. Too bad that doesn't show.

I must say I fell asleep during several trials of reading this. That's something. ( )

Man skulle ju kunna tro att en blodpropp i hjärnan skulle vara slutet för en hel del för pensionerade mordutredaren Lars Martin Johansson, men icke. Inte bara överlever han med skador som till stor del kan återgärdas med hjälp av terapi utan det är i hans sjukhussäng som han får det som han bestämmer sig att ta som sitt, antagligen, sista fall. Det är hans läkare som tar upp det; mordet på nioåriga Yasmine som tack vare en ny lag var endast veckor missade chansen att aldrig preskriberas.

Enligt läkaren var hennes pappa prästen i den församling som Yasmines bostadsområde tillhörde, och på hans dödsbädd nyligen hade han äntligen lättat sitt hjärta genom att berätta det han aldrig hade haft möjlighet att göra, men inte kunde dö utan att anförtro till någon - endast några år efter mordet på Yasmine biktade sig en äldre kvinna i hans kyrka där hon erkände en hemlighet, hon visste vem det var som mördat barnet.

För att få något att göra men även för att försöka lösa den gåta som han känner sig ansvarig för att ha misslyckats att lösa för så många år sedan. Med hjälp av allt från närma vänner till sin svåger till den unga undersköterskan som hjälper till hemma börjar han att nysta i röran, samtidigt som han inser att det inte endast är en gåta att lösa utan det är ett brott som aldrig kommer att leda till en dom oavsett lösning. Men man kan ju inte bara låta mördaren gå lös.... eller?

Att detta är den första boken som jag läser av GW Persson och att det tog så lång tid är pinsamt med tanke på det faktum att jag har adopterat honom för minst två år sedan. Han är ju bäst. Liksom, har du sett Veckans Brott? Han är utan tvekan morfadern jag önskar att jag hade fått. Men nu när jag äntligen har läst en av hans böcker kan jag åtminstone säga att den inte svek mig.

GW Persson är underhållande och ledig på ett sätt som till viss del är vanligt inom svenska deckargenren men som ändå är unik nog för att stå ut på sitt eget sätt. Det är även en stor blandning av karaktärer, vilket helt ärligt ibland saknas hos deckare - precis som det faktum att det egentligen inte livsviktigt för själva berättelsen utan snarare är detaljer, och tacka tusan för det. ( )