Magnus Västerbro

Man kan göra många politiska poänger efter att han läst Svälten, om den sista gången då den stora nöden drabbade Sverige, svältåren 1867-1869, när missväxt drabbade först ett redan försvagat Norrland och sedan södra Sverige, två helt osannolika väderår på varandra (att svagåren i undertiteln är tre beror på att konsekvenserna blir värst först året efter, när vinterförråden tömts).

Närmast till hands idag är nog betydelsen av lador att samla i under de goda åren. Corona har, trots alla tragedier, inte på allvar inneburit en svensk demografisk kris: överdödlighet, men i ett samhälle som i stort sett fortfarande fungerar, och där hjälp trots allt finns att få. Likafullt är det enkelt att dra paralleller mellan avskaffade beredskapslager och de på 1860-talet nyss avskaffade bestämmelserna om att kommunerna skulle hålla lager med spannmål att ha i händelse av hungersnöd – i vissa kommuner fanns de kvar och var rimligen en välsignelse.

Lika gärna kan man dock peka på betydelsen av att samhället är berett att hjälpa till, och vilken form hjälpen får. Då var det för det första inte självklart att ge, och hjälpen tog ofta formen av lån – så de som i första hand fick hjälp var de som kanske annars skulle ha kunnat överleva hyfsat, medan de allra fattigaste inte fick något. Och detta var 1867, när staten faktiskt engagerade sig. 1868 tycks man ha ansett att pengarna var slut, varför mycket mindre hjälp nådde fram och krisen blev ännu värre.

Säkerligen finns idag ingen som direkt skulle prata om att nöden var ett bevis på att de lidande var undermåliga människor, men nog kan man ändå ana andra ursäkter för att inget göra än: om man bara skulle ge pengar så skulle ju de fattiga vänja sig vid allmosor, och aldrig arbeta på förbättring. Nej, bättre att hålla på pengarna själv, gå och lägga sig mätt, med en god liberals övertygelse om att marknaden nog skulle ordna det där och att alla ingrepp i längden skulle bli skadliga.

Vill man inte bli politisk finns även annat att hämta i boken – senare nedteckningar av hur folk upplevde det, hur barn upplevde det: att gå och tigga, svälta så att man nästan inte kunde göra annat än att tänka på mat, de otroliga räddningarna, skammen, hoppet, förnedringen.

Svältåren skakade Sverige. Om inte annat utlöste den de riktigt stora emigrationsströmmarna, och på sikt kan den möjligen ha vart ännu en sten i byggandet av de organisationer som skulle komma att forma välfärdsstaten. Lärdomar i närtid verkar i stort ha uteblivet (andra årets missväxt hanterades ju sämre av staten), men det bör inte hindra oss från att dra dem idag.… (plus d'informations)

I read this now during the Corona/CoVid-19 pandemic. Very interesting to compare now and then - and that members of the Public Health Agency, as well as the government and parliament in Sweden would have read this book - to get a perspective on decisions and especially non-decisions.
I enjoyed the format of this book - more a journalistic travel back in time than being a full academic report. The real persons that carries the narrative through their letters and diaries gives a reality check and brings the human to human dimension to the book.… (plus d'informations)

Ett uppenbart grepp för denna recension av Magnus Västerbros Vålnadernas historia vore att ta fasta på hur historier verkar ha lika svårt att stanna i sin grav som spökena själva. Historien i fråga har nämligen ett grepp som bör beskrivas som idéhistoriskt och skeptiskt, snarare än likaledeles tänkbara anekdotiska, antropologiska, arkeologiska eller religiösa grepp. Således: även om det bjuds på en och annan historia om spöken, så är Västerbro mer intresserad av dels den mer teoretiska sidan av spökbegreppet (exempel: hur skilde sig protestanternas syn på spöken från de romersk-katolskas?), dels i hög grad av alla de som inte trott på dem, av olika skäl.

Grovt talat kan vi tänka oss ett fält med tre poler: dels en religiöst dogmatisk, dels en genom alla tider befintlig tro på vålnader, dels en allmänt skeptisk syn på det hela. De två senare tänker sig Västerbro som mer eller mindre stabila. Fler eller färre personer kan vid en viss tid tro eller tvivla, men båda grupper tycks alltid ha funnits (teorier om förtrollade världar och liknande anser han som en sorts i alla tider existerande mallighet över samtidens stora förstånd). Mer varierad har den religiösa inställningen varit: ibland har tro på andar räknats till vidskepelse och djävulskap, utifrån idén att då själen lämnar kroppen vid döden möter den direkt sitt öde och sållas till fåren eller getterna, ibland har den setts som ett bevis på just själens existens och därmed i förlängningen även Guds (boken ägnar sig i huvudsak åt västeuropeisk och nordamerikansk, således även mestadels kristen, historia). Före och efter kristendomens dominans har naturligtvis andra inställningar florerat, som det grå skuggland de grekiska döda tänktes hamna, eller spiritismens allmänt småtrevliga vardagstillvaro (dock en tydligen ganska långtråkig sådan; hur skall man annars förklara det enorma tillmötesgående som diverse berömda personer visat medier?)

Västerbro är själv uttalats skeptisk, men lyckas ändå hålla inne den sorts lite överlägsna självgodhet som ibland kan anas bland liksinta. Fokuset på det intellektuella gör att vissa aspekter behandlas rätt så knapphändigt: detta är inte boken för den som vill veta allt om pålade kroppar sänkta i kärr, poltergeistar, hemsökta hus eller vita damer (sådant förekommer, men närmast som exempel). Vill man däremot ha en förståelse för synen på själen, spiritismens framväxt, när vålnaderna dök upp under medeltiden, och, framför allt, diverse skeptiker, så finns det mycket att läsa. Minus i kanten för att alla parentestecken tycks ätits upp i trycket (när man väl inser detta blir vissa meningar plötsligt mycket mer begripliga), annars är det en läsvärd bok.… (plus d'informations)