Jerker Virdborg

Karin Ryd is a brilliant hematologist. At just a few years over thirty, she’s already renowned enough to get a coveted position to work with the best in her field in the research city way up in the northern mountains. This is a huge joint venture between government and private research giants, an isolated place but fully equipped for the residents’ professional and personal life. Many spend a lifetime here.

Karin’s enthusiasm wanes quickly though. The hierarchy of the city doesn’t sit well with her, she feels she doesn’t get the prerequisits her research calls for, and pretty soon her professional jealousy and frustration is making her step over boundaries. Which in turn reveals strange and scary things going on behind the walls of the huge complex. There are trashed, messy, abandoned labs below ground. A group of children are hiding out in a closet in the freezer ward, planning a desperate prank. And there’s a strange disease spreading, whose only symptom is it lowers your body temperature. A kind of cold fever, which nobody in authority will admit even exists.

The beginning of this dystopian page turner, set in a near future, has all the qualities that make Virdborg’s books so eerie. A sparse, clinical, very cold style, and a sense of something being just...wrong, even from the start. There’s something chilling about Karin’s walks through the endless corridors, about the small talk by the coffee machine and about the detatched, decadent night life in the night club district.

Karin is an interesting main character for Virdborg though. Not the numb, confused, silent person he usually employs, but a person who is both petty, arrogant, vain and jealous. And when she begins to try and get to the bottom of what’s going on, the style of the book also changes. It becomes frantic, emotional, somewhat irrational, even feverish. This glissando of styles is very nicely pulled off, and it’s great to see Virdborg experimenting a little.

As a composition, Kall feber is almost perfect. Virdborg gives as little information as he possibly can, and still juggles a plot, a character development and several side plots. It’s not the total enigma that some of his other works are, but still leaves the reader with more questions than answers. I wish he would have dared to skip the “baddie sharing information” part of the ending, but apart from that, this is one of Virdborg’s best works yet. If you like scary, dystopian, puzzling read that leave you with a slight unease, this is for you.… (plus d'informations)

Stekhet kvalmig sommar i naturhamnen på en liten ö långt ute i det bohusländska havsbandet. Johan är på seglarsemester med sin fru Petra. Dom outlevda konflikterna och ohavda samtalen pyr under ytan och i Johan bubblar en stor, stum vrede. Barnet Lina ser sin pappa försvinna in i nåt som troligen är en grav depression, samtidigt som hennes storasyster Anne är på väg in i tonåren och inte har tid och ork med henne. Så anländer ett skepp med röda segel till ön, seglar rakt över grundet utan att gå på. Och det är något med både skeppet och dess ägare som inte stämmer.

Jag är ingen automatisk älskare av böcker där man får väldigt få svar, men Virdborgs recept brukar fungera på mig. Trots att det finns något konstruerat över hans prosa, nåt stelt, så väcker hans mystiska tillståndsbeskrivningar nåt i mig. Jag vet få författare som är så duktiga på att skapa obehagliga stämningar utan att särskilt mycket egentligen händer. Ibland får han mig att tänka på Pinter på prosa, för sitt sätt att låta bli att fylla i luckor och förklara.

Här är han hemligare än någonsin. Realism ligger som grund, men förhöjs med detaljer som att skeppet är byggt i ett material som inte är trä, plast eller metall, att mannen saknar navel eller dom mystiska ristningarna som finns på ön. Och blir nåt annat, nåt skevt och otäckt. Och inte ett enda svar bjuder han på – bara små antydningar. Jag kan gott förstå att det retar livet ur en del läsare. Själv tycker jag inte att det här är någon av hans starkaste böcker, men klart spännande och suggestivt ändå.… (plus d'informations)

Jag förstår inte storheten i det här. Romanen har lovordats på flera ställen. Jag tycker inte den säger nånting egentligen. Visst, det var ganska intressant att läsa huvudpersonens artiklar om oavslutade bostadsområden och vindlande tunnelsystem under Stockholm. Men det är mitt samhälls(byggar)intresse som får sitt lystmäte här, inte litteraturintresset.
Nej, jag tycker "Försvinnarna" är en roman som inte säger någonting, frustationen blir stor då ingenting egentligen händer.
Dessutom gillar jag inte Virdborgs språk. Det är alltför sökt, konstruerat. Stundtals glimtar det till, och kanske kanske är det tankar (hur man tänker) han vill sätta på pränt. Men det blir bara jobbigt.… (plus d'informations)