Jan Svartvik

Engelska. Är det ett hot mot svenskan? Är det verkligen ett praktiskt språk att ha som världsspråk? Varför stavas det så fruktansvärt? Är det riktigt sant det där att det skall ha en vådlig massa ord? Sådana frågor, och en hel del andra, får man svar på här. Det är en tät bok som försöker täcka många områden relaterade till detta språk någotsånär: historia, viktiga varianter, hur det påverkar svenskan, hur man bäst lär sig det och vilken version man bör försöka tala. Det enda som inte får något större utrymme är det rent praktiska: det finns inte mycket om hur man talar och skriver det.

Egentligen finns det väl inte så mycket här att recensera; prosan är neutralt adekvat, fakta verkar vara korrekt (förutom på en punkt, mer nedan), urvalet vettigt. Möjligen kan man invända att vissa stycken grottar ner sig lite för mycket i detaljer, men annars är det nästan provocerande jämt och motståndslöst. De språkpolitiska tankarna är inte speciellt udda, även om jag inte riktigt håller med honom i allt. Något jag faktiskt irriterar mig på att han ett par gånger kommer med påståenden om att svenska »globalt sett är ett litet språk«. Det är fel. Svenska är ett av de hundra största språken i världen, och ett språk som det produceras stora mängder text på. Inte för att det byggs några stora resonemang på sådant; Svartvik har rättnär han påstår att svenskan inte är nämnvärt hotad.

Annars menar han att engelska är ett krångligare språk än man egentligen tror, och att engelskan har en lika svår grammatik som något annat. Det kan nog vara sant, men han missar att påpeka att engelskan har en stor fördel jämfört med många andra europeiska språk i sin (nästan totala) avsaknad av krångliga genus och kasus. För den som lär sig språket är deträtt skönt att slippa just den stötestenen. Sedan finns det såklart andra saker att snubbla på, som stavningssystemet (som dock gör att man lätt kan se likheter med andra språk i de gemensamma avdelningarna av ordförrådet).

Slutomdöme: Som ren underhållningsläsning inte speciellt lyckat, som vetskapsökande ungefär allt vad en ickespecialist kan vilja veta.… (plus d'informations)

Detta verk är nämligen riktad mot svenskar som har en god grundförståelse för engelska; sådana som kan tänkas behöva varningar för att kunna undvika fallgropar snarare än en guide som ständigt skall befinna sig vid deras sida. För min del låg materialet ibland på en nivå som jag tycker att jag behärskar hyggligt: jag vet hur man hanterar århundraden på engelska, och även om kanske inte skulle kunna lista och definiera skillnaden mellan de olika ord som kan översättas med ›pris‹, tror jag ändå att jag nog för det mesta ändå skulle välja rätt i ett skarpt läge. De olika prefix och suffix som engelska är begåvad med kändes kanske heller inte alltid så motiverat att ha artiklar om, även om vissa av dem kan vara värda att ta upp.

Saknade jag då något? Ja, det hade varit trevligt med ett par ordlistor inom specialområden till – särskilt juridiska och medicinska termer kunde gått ha fått tas upp, och kunde ha fått ersätta listan över seriefigurer. Hanteringen av latinska ord hade också förtjänat en djupare diskussion, speciellt om hur man bildar plural på dem. För att tala lite fysik borde stycket om fart gjort skillnaden mellan ›fart‹ och ›hastighet‹ tydligare, och inte behandlat dem som synonymer. Boken innehåller dessutom en trevlig översikt över brittisk politik och olika uttryck som förekommer i denna. Den amerikanska politiken behandlas inte bara under annat uppslagsord, det känns dessutom som den inte fått riktigt samma uppmärksamhet. Boken är dessutom tydligt ämnad för svenskar som skall skriva engelska; jag hade dessutom uppskattat uppslagsord som främst vore tillämpbara när man försöker gå åt det andra hållet.

Slutligen undrar jag om inte boken skulle ha vunnit på att ha delats in i olika sektioner, istället för att bestå av en enda lång lista. Då hade den som ville veta mera om skillnader mellan de olika typerna av engelska kunna söka sig till ett visst kapitel, den som var intresserad av falska vänner till ett annat.

Mitt gnäll gäller dock mest småsaker: det mesta av innehållet känns rätt så gediget och användbart, speciellt för någon som håller på att lära sig engelska och därför kan använda boken som uppslagsverk när någon påpekar en felaktighet. För min del vet jag inte om jag kommer känna den osäkerhet som skulle krävas för att plocka ner den från hyllan, förutom när det gäller att se till att mer formella texter håller sig till en enda typ av standardengelska. Då kommer den å andra sidan säkert komma väl till pass.… (plus d'informations)

Något av det svåraste när man lär sig ett andra språk är idiomen. De oregelbundna verben är sällan så värst många, och i bästa fall finns det några mönster för dem också. Olika grammatiska genus är ett smärre helvete, men för det mesta inga problem för förståelsen (om man nu inte råkar ut för personer som inte förstår på pin kiv). Idiom, däremot, kan lämna den bäste helt ställd. En förteckning över idiom kan därför vara till nytta även för en ganska van språkbrukare – speciellt om den gör sig mödan att förklara vad de kommer ifrån (detta kan vara nog så intressant även för ens eget språk).

Även om tanken är god så är dock utförandet i det här fallet ganska dåligt: författarna har begått kardinalfelet att glömma att ta med hänvisningar från varianter till huvudordet. Under I know it like the back of my hand (sorterat under ›hand‹) noteras även uttrycket have at my fingertips(!), men eftersom det inte finns någon hänvisning under ›finger‹, så är informationen inte mycket att ha för den som undrar över vad betydelsen av uttrycket är. Detta är självklart allvarligt nog, men dessutom får man ibland intrycket att de slarvat betänkligt på andra sätt. De försöker bland annat hitta ett så närliggande uttryck på svenska som möjligt, vilket ibland resulterar i att de drar till med att översätta slippery slope med ›på glid, på hal is‹ – vilket är nästan, men inte helt och hållet, fel. Å andra sidan missar de ibland sjävklara översättningar som ›morot och piska‹ för carrot and stick.

De har även försökt att ge exempel på hur uttrycken används. Nog så vällovligt, men hade det inte varit roligare att strunta i att citera tidningar och försöka hålla sig till något som folk kanske har läst? Nu är det främst Shakespeare (såklart), Dickens, en ojämn samling andra författare och citat ur dagstidningar som gäller. Och ibland är dessa klart fel. Som illustration till made of the right stuff har de ett Shakepseare-citat som talar om sterner stuff. Samma grundidiom, men annan betydelse.

Boken har förvisso positiva sidor också – det är intressant att få reda på varför britterna talar om böckling när de menar falska ledtrådar (böckling användes tydligen för att träna jakthundar att följa ett spår, och sedan var man tvungen att vänja dem av med att följa böcklingen, varifrån uttrycket utvecklats). Det är synd att man inte kunda förvalta denna goda grund bättre.… (plus d'informations)