Ingmar Stenroth

Jag är, efter avslutade läsning, fortfarande osäker på vart Ingmar Stenroth syftat med sin Sveriges rötter. Klart är att det är en redogörelse för några av de aktiviteter som medlemmarna i det götiska förbundet, samt en del yngre förmågor, åtog sig i början av artonhundratalet för att frammana en nationell känsla. Så långt, inga problem: närläsningar av revanschistiskt färgad dikt, skildring av hur Karl XII blev nationell symbol, och hur man började samla in och uppteckna visor och liknande som var i omlopp bland allmogen är allt tämligen intressant, och Stenroth har ibland nya och intressanta perspektiv på dessa.

Problemet är att jag inte riktigt får ihop det hela till en bok. Förutom personerna (främst Geijer, men även Tegnér och Arvid August Afzelius ges utrymme), så känns det inte riktigt som det finns någon sammanhållande faktor. Götiska förbundet hade kunnat vara en, men då hade materialet behöv omdisponerats betydligt.

Sedan har jag även invändningar mot en Stenroths historiesyn. Hans syn på nationalismen tycks vara nykter, men hans syn på det hedervärda bondeståndet tycks lika romantisk som göternas, om än han gett dem en annan politisk framtoning. Hans kritik mot göternas syn på dem som tysta, kämpande män alltid beredda att ställa sig bakom sin konung är nog så berättigad, men när han istället vill göra dem till en form av proto-demokrater som bar på franska revolutionens ideal om frihet, jämlikhet och broderskap så är det en minst lika förvriden bild han målar upp. Bönderna, i alla fall de som kom ifråga att delta i riksdagar, var fortfarande en mindre del av befolkningen, och vid denna tid var det nog den där friheten som främst skulle ha fallit dem på läppen: frihet från skatter, frihet från utskrivningar, frihet från andra pålagor. I övrigt kunde rådande ordning gott få bestå.

Stenroth nämner i ett förord att han hoppas kunna skriva ytterligare två böcker i en planerad serie. Det har i alla fall utkommit en bok om goterna, som jag inte heller uppskattade, men som åtminstone blir aningen mer begriplig i ljuset av denna.… (plus d'informations)

Egentligen är allt upplagt för att Ingmar Stenroths Myten om goterna skall sitta som en strut i nättaket: jag gillar den här typen av idéhistoria, nationalism i gemen och särskilt göticism, boken förhåller sig skeptiskt till alla de idéer om urheimat och liknande som präglat debatten (faktiskt nästan väl skeptisk), och den behandlar diverse förhållningssätt till goterna runtom i Europa. Till slut misslyckas den dock: den är fruktansvärt rörig – den utger sig för att vara kronologiskt ordnad, med kapitel som formellt skall behandla olika tidsåldrar, men där århundradena glider samman – och den saknar helt ordentlig avslutning: när den når fram till 1800-talets början, och man förväntar sig få höra lite om götiska förbundet, så säger den bara något vagt om att Sverige var efterblivet och sätter därefter punkt och källförteckning.

Även om innehållet är vansinnigt illa ordnat är det dock intressant; att spanjorerna under medeltiden såg sig som ättlingar till visigoterna i färd med att återerövra sitt land från de hedna muslimerna visste jag, och att tyskarna i viss mån såg sig som goter var väl inte helt oväntat, men engelsmännen? Ibland får dock boken det att låta som denna syn på goterna och deras gamla fria samhälle var en väsentlig beståndsdel i den engelska parlamentarismen, vilket jag undrar över. Skildringen av hur det gotiska kom att i Italien ses som orsaken till allt fult under medeltiden (därav den konsthistoriska benämningen »gotik«) är bra och förståelig, men å andra sidan är skildringen av 1700-talets gotiska vurm (med bland annat den gotiska romanens födelse) lite mer underlig; var verkligen sammanställningen av goter och kelter så stark?

Som sagt, mycket intressant stoff, men ordnat på ett taffligt, för att inte säga avskräckande sätt. Läs för fakta, inte framställning.… (plus d'informations)