Orvar Säfström

Orvar Säfström och Jimmy Wilhelmsson har tillsammans producerat flera böcker om spelkultur; efter arbetet med Boken om Alga fick de också möjlighet att ge ut klassikern Drakborgen, troligen ett av världens allra svåraste spel att vinna (i alla fall om man med att vinna menar att man skall stjäla något ur drakens skatt). I den enormt framgångsrika kampanjen på Kickstarter drogs miljontals kronor in, och som resultat producerades bland annat Boken om Drakborgen: i den berättas väldigt utförligt om produktionsarbetet.

Man får läsa hur Algas spelkonstruktör Dan Glimne och den utifrån kommande Jakob Bonds slog samman de två halvfärdiga spel de arbetade med, hur Anders Jeppson illustrerade, var inspiration till de olika hjältarna kom ifrån och så vidare: helt enkelt en slags motsvarighet till extramaterialet som fyllde maffiga DVD-utgåvor av storfilmer. Det är en helt otroligt överproducerad bok: i princip varenda teckning som fanns i slutprodukten (och ett par som till slut inte användes) finns med, med kommentarer. Namn på hjältar, typsnitt, inspirationskällor: allt sådant finns. Vill man veta allt om Drakborgen (förutom hur det bör spelas) så finns knappast någon bättre källa.… (plus d'informations)

Anledningen till att läsa Nils Gulliksson: illustrationer och skisser bör nog i första hand vara nostalgi, för de där gamla böckerna och tidningarna från Äventyrsspel, där den unge artisten fick illustrera några av de viktigare skapelserna. Det finns text signerad Orvar Säfström som förklarar vad man ser och lite om teknik, men det är ganska lite.

Man kan såklart vilja titta på det som konst också, och boken tål det, men: det är konst av en konstnär i utveckling, gjord under tidspress, vanligen i penna och tusch, med mål att illustrera. Det är trevligt, men sällan så att man förundras över påhitten: en minotaur är ett tjurhuvud på en muskulös människokropp, och det finns inte så mycket som kan göras utöver det, i alla fall så länge man håller sig i en fantasyvärld som inte är parodi. I mer uppsluppna sammanhang, som Mutant, går det att göra mer, men där har han inte jobbat lika mycket.

Således: trevligt, helt OK att bläddra igenom, men i huvudsak till för de som en gång samlades för att dräpa monster i Ereb Altor.… (plus d'informations)

Även om så knappast är fallet längre så var svensk brädspelskultur länge en tämligen enkelriktad historia: koncept kunde lånas in från andra länder, men ytterst sällan nådde någonting ut. Idag är det väl något annorlunda, när ett av de spel som av hobbyister räknas till världens absolut bästa faktiskt är svenskt, men före Terraforming Mars var troligen Drakborgen (Dungeonquest) det svenska spel som nått flest.

Detta framgår tydligt av denna bok: Alga var länge synonymt med svenska brädspel, och även klassiska spel som andra först lanserade har hamnat i deras katalog, som Bondespelet eller det omslagsprydande Den försvunna diamanten. Mycket av vad de producerat är klassiskt, men lite är vad som idag skulle ses som fullgod speldesign (det en gång panikframkallande Assassin skulle troligen vara opublicerbart än idag, men nu snarare på grund av att vissa spelmekaniska inslag som spelarutslagning och att slå-och-gå anses ge dåliga spelupplevelser och inte moraliska skäl).

För den som vill ha en historia över svenska spel, eller bara en nostalgisk tillbakablick, finns mycket att hämta: bilder, kortare förklaringar av mer kända spel, biografiska noteringar. Flera av Algas nuvarande eller tidigare anställda har ställt upp och berättat om historien (som egentligen bara sträcker sig in på nittiotalet, därefter är allt tämligen kortfattat). Ibland går det hastigt, men de mer kända spelen får ofta breda ut sig ordentligt. Materialet är tematiskt ordnat, vilket gör att man definitivt bör börja med den översiktliga företagshistoria som inleder boken även om man sedan tänker botanisera lite mer på fri hand.… (plus d'informations)

Först, en oundviklig jämförelse: vad är skillnaden mellan Orvar Säfström och Jimmy Wilhelmssons Äventyrsspel och Anna-Karin och Daniel Linder Krauklis Finna dolda ting? Med tanke på att båda utkom 2015 och behandlar svensk rollspelshistoria är frågan högst berättigad. Ett kort svar är att Finna dolda ting är en generell översyn av rollspelandets historia i Sverige, med författare som självständigt behandlar sitt ämne. Äventyrsspel behandlar däremot enbart detta bolag (och inte dess senare avläggare), och berättas nästan helt genom de som då var med och skapade svensk spelhistoria.

Det är en stor mängd röster som får komma till tals, såväl spelkonstruktörer, författare, illustratörer och andra som var med när det begav sig – totalt runt femtio personer. Varje produktlinje gås igenom spel för spel, och olika personer turas om att föra ordet och säga något om utveckling, tankar och annat som hände.

Det är, för den intresserade, en guldgruva. Vill man veta mer om Drakar och demoner, Kult eller Mutant finns mycket råmaterial, och fantastiska bilder. Däremot blir det kanske inte mycket till kritisk distans, annat än kanske ur ett kommersiellt perspektiv eller när någon kände att deras vision inte förverkligades.

Och där är kanske en av de två avgörande skillnaderna mot Finna dolda ting: där det var en bra genomgång, som inte tvekade att ibland ifrågasätta, så är detta snarare en minnesbok, ett sätt att minnas vad som en gång var. Finna dolda ting är en utmärkt ingång för den som inte var med eller minns så mycket och vill veta mer, detta är för den som redan har den stora bilden klar för sig och vill frossa i detaljer.… (plus d'informations)