Björn von Rosen (1905–1989)

Att recensera en antologi är ganska svårt göra, i alla fall en antologi som satts samman av redan förefintliga texter: helst bör man ju vara så förtrogen med ämnet att man kan peka på texter som borde varit med, varefter man kan småmysa i sin överlägsenhet. Är antologin ordnad runt ett tema man själv är bekant med kan man även förklara hur den inte alls lyckats få med något som riktigt beskriver vad det nu handlar om, och gå över från småmys till att känna sig riktigt uppe i smöret.

Alla sådana förmåner har nu förnekats mig, då ämnet för den antologi jag läst – All världens jakt, av Björn von Rosen – handlar om ett ämne som jag personligen inte kommit närmare än att ha beskådat kattens lek med… inte råttor, men väl möss, vilket förvisso inte är långt ifrån de jakter som Thomas Mann beskriver hur hans hund ger sig in på. De författare vars alster finns med är nämligen inget att skämmas för att man läst; förutom den kanske något oväntade Mann och den inte mer väntade Strindberg finns Hemingway (naturligtvis. Något vore allvarligt fel om Hemingway inte skulle haft förmåga eller kunskap till att tota ihop en läsbar novell om jakt), Blixen och Conan Doyle. Dessa alster är också bland de för lekmannen mer roande: Strindberg skildrar sig själv som en jägare lika okunnig som inkompetent, och Conan Doyles jakthistoria är den enda där sådanas rykte om sig som opålitliga skrönor får klar bekräftelse, vilket tillsammans med att den är den enda med klar poäng gör den roande. Annars är det mycket som för ickejägaren inte framstår som så värst upphetsande, såsom jakt på vildsvin i Indien, där de först drivs ur buskage för att sedan jagas till häst.

Nä, förutom de ovan nämnda berättelserna, och ett par andra kortare episoder, är det mesta inte så värst rolig läsning: det finns exempel på jägarnas gamla rovdjurshat, förståeligt när det gäller människoätande tigrar i Indien, mindre förståeligt och tämligen skenheligt när det gäller rovfåglar som anklagas för att attackera vaktlar, där upprördheten visserligen sägs komma från dessa oförmåga att försvara sig men snarare verkar komma från författarens vilja att själv få ta kål på dem. Än mer obehagligt för en modern läsare är de elefantjakter som skildras, där man trots att man noterat nedgångar i stammen fortsätter att jaga för att få tag på fina troféer att visa upp.Dubbelmoral i all ära, men man bör nog själv vara jägare för att kunna uppskatta detta verk till fullo. Jag är det inte, och gör det inte.… (plus d'informations)