Lennart Nilsson (3) (1936–)

Jag vet inte riktigt vad det är med essäsamlingar om fåglar som gör att jag inte kan stå dem emot: jag har egentligen inget speciellt intresse för fjäderbeklädda flygfän, men ändå har jag långt fler böcker om fåglar än om, säg, reptiler eller skalbaggar. Senast i raden är Lennart Nilssons Kråkan som var en mes, som handlar om hur man försökt indela just fåglar i olika arter: om vilka artbegrepp som finns, hur olika arter uppstått, hur man upptäcker dem, hur de kan försvinna, och annat i den stilen.

Intressanta saker, alltså, och inte minskas nöjet av Peter Elfmans fina illustrationer. Det gör det dock kanske i någon grad av Nilssons något bristande tilltro till läsarnas minne, som får honom att upprepa kortdefinitioner, trots att boken till och med har en ordlista för de som nu kan ha glömt vad »allopatriska« betyder (›med icke överlappande utbredningar‹). Annars är väl den största plumpen det lite fega intryck som kapitlet om striderna om artbegreppet ger: när han har redogjort för ungefär vad de två huvuddrabanterna, »det biologiska« och det kladistiska står för (en art utgörs av fåglar som kan (få för sig att) para sig med varandra och få fertil avkomma, respektive fåglar med gemensamma anfäder) och dragit ett par vändor av debatten så avslutar han inte med egna åsikter utan genom att citera en Per Alström.

Annars är det en trevlig bok, som inte minst belyser hur extremt simplifierat det är att tänka på evolutionen som någon slags förgreningsprocess: artbildning är något som sker successivt, och den kan avbrytas om två populationer som separerats på något sätt tvingas återförenas. Att tillhöra samma art behöver inte heller vara transitivt: om fågel A och fågel B tillhör samma art, samt fågel B och fågel C, så behöver det inte innebära att fågel A och fågel C skulle tillhöra densamma, i alla fall enligt det biologiska artbegreppet; det finns exempel på populationer som spritt ut sig och under spridningen successivt ändrar beteende, och att fåglar från spektrets utkanter troligen inte skulle känna igen varandra.

Kråkan som var en mes är en trevlig bok för den som är intresserad av fåglar, artbegreppet eller evolution. Den kanske inte är den främsta av läsupplevelser, men dess sakinnehåll är mycket tänkvärt.… (plus d'informations)