Hiram Percy Maxim (1869–1936)

Hiram Percy Maxims far, Hiram Stevens Maxim, är såsom han framställs i sonens memoarer A genius in the family en figur som hade passat i någon bättre barnbok. Han har drag av såväl Kalles pappa (alltså den Kalle vars bäste vän heter Hobbe) som Karlsson på taket: hans främsta nöje tycks ha varit att lura i sin son lätt opassande dumheter, som att bibelordet var att »tänk på vilodagen och gå och fiska«, han är underbart teatraliskt självisk, och en fena på ångmaskiner (detta var i 1800-talets New York, så både bibeln och ångmaskiner var viktiga saker).

Hiram påstår att hans far aldrig lärde sig att bli en pappa, men idag framstår han som en tämligen god sådan, som trots förkärlek för skojeri ändå tog sin son på allvar, ansträngde sig för att roa honom, lyckades rädda honom ur att få smisk när modern tyckte han förtjänat det (och samtidigt fick honom att lugna ned sig med sina lekar så att inga fler spelkulor skulle träffa speglar), och hade tillräcklig psykologisk insikt för att få med hjälp av sonen få lillasyster att bli ordentligt intresserad av aritmetik.

Det är en kolossalt rolig bok, med den ena dråpliga scenen efter den andra: fadern lurar i sonen att det är en fladdermus i schaktet för mathissen, och den måste fångas, sonen undrar om fadern kan få samma sjukdom som mamma har och hur det då skall gå, nu när lillasyster är på väg, de motionerar genom att löpa fram på stadens gator i kostym, de träffar på en religiös och svagsint tiggare och försöker utröna om hans böner har någon verkan.

Någon gång kanske skrattet dock fastnar i halsen, som när man betraktar omslaget och påminns om att Hiram Stevens inte bara uppfann nyttigheter som glödlampor (han förlorade patentstriden mot Edison) och inhalatorer, utan även det sena artonhundratalets och tidiga nittonhundratalets främsta vapen för masslakt av människor, maximkulsprutan. Den mesta tiden är det dock förmodligen de roligaste memoarer som tänkas kan.… (plus d'informations)