Lars Lönnroth

De vilda germanernas muntliga diktning omtalas redan av den romerske historikern Tacitus omkring år 100 e.Kr., men det är först på medeltiden som denna diktning ger upphov till skrivna mästerverk som Beowulf, Nibelungenlied, Eddan och de isländska sagorna. Traditionen går därifrån vidare till Wagners operor och nazismens hjältemyter, men Lars Lönnroth vill i denna översikt visa att den också rymmer mycket annat, häribland moderna fantasyromaner som Ringarnas herre och TV-serier som Game of Thrones.

Det germanska spåret i västerländsk litteratur kan liknas vid en snårig, trolsk och ofta svårframkomlig skogsstig där man kan träffa på nästan vad som helst - men åtskilligt av bestående värde.… (plus d'informations)

Syftet med Ljuva karneval! framgår utmärkt väl av undertiteln Om Carl Michael Bellmans diktning: detta är en bok som främst är ute efter att analysera Bellmans skapelser, inte hans levnad. Biografiska händelser tecknas främst i förbigående, då bedöms vara oviktiga, rentav distraherande: likt fadern Erik Lönnroths analys av Gustav III är utgångspunkten för Lars Lönnroths att Bellman snarare var en skådespelare än en uttolkare av sig själv.

Det är en angenämt begriplig och roande text: Lönnroth svänger sig inte med någon kultursidesprosa, även om han likafullt är noggrann med akribi och redovisar sina källor, så det är en alltigenom läsbar text som åstadkommits. Den bärande teorin för tolkning av texterna är att Bellman arbetade med att lägga lager på lager: romerska gudar, pastoraler, religiösa betraktelser, satir, fyllbultar och horor; sång, musik, tal och skådespel: allt smälter samman och kontrasterar för att uppnå komiska poänger, detta utan att de "höga" genrerna nämnvärt besudlas, och ofta utan att de försupna syndarna förlöjligas. Ja, dessa framstår närmast i förklarat ljus.

Så långt är bilden i huvudsak känd; förutom de noggranna och trevliga genomgångarna av enskilda verk skulle det mesta av detta kunna återfinnas i bättre översiktsverk. Lönnroths främsta egna poäng är snarast att han vill vidga blicken, och studera även annat material än det som återfinns i Fredmans epistlar och Fredmans sånger, och då menas inte bara sådant som Bacchi orden och Levnadsbeskrivningen, utan även de tidiga verken, som den kulturdebatt som uppstod kring ungdomsverket Tankar om flickors ostadighet, eller den religiösa diktningen, eller översättningarna av Gellerts fabler. Även om dessa skulle visa sig vara mindre lämpade för hans talanger, så gav de i många fall underlag för senare triumfer.

Ljuva karneval! är en trevlig, lättillgänglig och pålitlig introduktör till Bellman, som troligen kommer få de flesta läsare att upptäcka nya sidor hos skalden.… (plus d'informations)

På förhand fanns det två orsaker att vara orolig inför läsandet av Lars Lönnroths Det germanska spåret: dels det som alltid finns där när någon ger sig in i detta Messinasund och har att navigera mellan att å ena sidan inte tillräckligt övertygande erkänna hur idéerna om germanerna var en bärande komponent i nazismen och att å andra sidan inte pålägga dem ett alltför stort ansvar, dels att baksidestexten talade om modern fantasy i Tolkiens och Martins tappningar: även det ett oroande ämne där annars säkra styresmän lätt förliser.

I efterhand kan konstateras att Skylla och Karybdis passerats utan incidenter och att den moderna fantastiken nästan lika lyckligt navigerats. Lönnroth lyckas påpeka det avskyvärda i nazismens bruk av germanerna utan att mena att de gjorde sig skyldiga till totala missuppfattningar, samtidigt som han pekar på hur studier av materialet även kan vara givande idag. Han är dock måhända lite väl vänlig mot Tolkien, som förvisso var långt ifrån någon nazist likväl lät vissa idéer besläktade med deras krypa in. Diskussionen av modern fantastik är kortfattad, och förutom Tolkien nämns Martin kortfattat, liksom Neil Gaimans nyligen utgivna tolkning av Eddan.

Huvuddelen av boken utgörs dock av vad en genomgång av forn- och medeltida germansk litteraturhistoria. Här är kanske en förklaring på plats: Lönnroth erkänner villigt att mycket av det stoff som behandlas inte kan ses som helt självständigt, och strävar vanligen efter att peka på influenser utifrån, men hävdar samtidigt att det finns gemensamma nämnare som i flera fall enklast förklaras av ett gemensamt arv. Ämnet är nästan helt litteraturhistoriskt, och det lämnas t.ex. inte utrymme till spekulationer om historiciteten i Beowulfs mindre fantastiska partier.

Det mest intressanta i boken var kanske inte så mycket det nordiska materialet som det engelska: Beowulf är välkänt, men det finns även andra traditioner som visar på självständig behandling av de gamla versformerna och hur de fylldes med kristet innehåll i elegier och historiska skildringar. (Det finns en ironi i att en invasion av ättlingar till nordbor var vad som förde den engelska litteraturen bort från denna tradition). Den övergripande skildringen av hur den isländska litteraturens form utvecklades (alltså inte de enskilda verken, men hur man gick från den tidigare episka diktningen till verk som blandade poesi och prosa och senare hamnade i sagalitteraturen) är likaså givande.

Trots att boken inte är speciellt tjock får den mycket sagt, och det är inte mycket man saknar – kanske en diskussion av den tidigmoderna göticismens litterära verkningar; dess mer akademiska sida behandlas kortfattat men väl, men det hade varit intressant att få något till livs om hur de tidiga poeterna, från Skogekär Bergbo till Bellman i alla fall tog upp namnen på nordiska gudar. Omfånget är dock bra nog som det är, och den försvarar med lätthet sin plats i hyllan.… (plus d'informations)

Den avslutande delen av Den svenska litteraturen täcker de sista 70 åren av nittonhundratalet, inte mer. Den har visserligen uppdaterats en gång sedan den först nådde bokhandelsdiskarna, men den sitter fortfarande fast i en värld där sådana utgör den nästan allenarådande platsen för avnämning av i alla fall finare litteratur. Det är kanske inte i sig ett så stort problem: sådant sker jämt med historieböcker, och även om litteraturenutbudet uppvisar en exponentialkurva är i alla fall jag mindre intresserad av det som idag bedöms som relevant och viktigt jämfört med det som visat sig äga mer beständighet.

Strängt taget har ju dessutom hela verket uppvisat det omvända problemet: Medan Lagerkvist som den siste författaren som överhuvudtaget får ett eget kapitel bara får en ynka femton sidor har Geijer i tidigare delar fått två, på totalt fyrtio. Nu finns det ju visserligen under perioden bara en författare som verkligen nått en ställning motsvarande de gamla nationalskaldernas, men inställningen tycks ändå från redaktionen vara att Lindgren borde vara nöjd med att överhuvudtaget ha fått det uppslag som hon behandlas på.

Inställningen tycks överlag vara att alla skall med, men i synnerhet diverse poeter som aldrig annars hörs, och alla skall få ungefär lika plats, men vissa mer lika än andra. Para detta med ett allt tydligare dragning åt litteraturvetarnas drönande prosa och sövande abstraktioner, och jag är rätt nöjd med att kunna slå ihop boken och ställa in den i bokhyllan.… (plus d'informations)