Magnus Ljung

Att skriva om svordomar tycks vara svårt. Tvärt emot vad man kan tro tycks den mänskliga fantasin på detta område tämligen begränsad: oavsett kultur tycks svärorden främst hämtas från religionen, sex, underlivet, matsmältningsapparatens restprodukter eller orena djur. Kineserna svär förvisso även på tema döden, och portugiserna med sperma, och när man vill förolämpa någon kan man lika gärna ge sig på förfäderna (eller snarare -mödrarna. Kvinnans heder tycks vara en annan sorglig konstant). Har man väl konstaterat detta finns inte mycket skäl att gå in på de olika språkens enskildheter, även om det naturligtvis finns många roliga detaljer som turkiskans »Göt lalesi«, ›arseltulpan‹. Ändå är detta precis vad Magnus Ljung gör i Svordomsboken: Först en tämligen välupplagd exposé över på vilka teman och varför man svär, därefter en språkvis uppställning om de olika språkens enskildheter. Detta innebär att mycket material duppliceras på ett ganska tröttande sätt, och ibland upprepas de en gång till i de olika styckena. Dessutom är språkindelningen märklig, med »Svordomar i Norden och Baltikum« som en kapitelrubrik, istället för det mer lingvistiskt logiska att ha en rubrik för nordiska språk, och en annan för finsk-ugriska (lettiska och litauiska behandlas inte).

Det här upplägget gör tyvärr att ett intressant grundmaterial blåsts upp mer än det tål, vilket gör att man med fördel kan hoppa över kapitlen om engelska, nordiska och romanska svordomar. Synd att inte någon på förlaget märkt det.… (plus d'informations)