Stig Larsson (1) (1955–)

Första dikterna jag läst av Stig Larsson. Hans motiv och stil ligger nära min egen. Hans fantasi / djup är större. Inte visste jag att han var så bra.

I sina bästa stunder är "Autisterna" klockrena ögonblicksbilder av en människas (mans) förehavanden, lite sådär i förbigående.
I sina värsta stunder är "Autisterna" ett överintellektuellt, obegripligt, konstifikt prosaexperiment som jag bara blir irriterad på. Dock är språket klart och krispigt hela vägen. Varför ska man vara så svår? Det känns i dessa stunder bara världsfrånvänt och elitistiskt.
Men det är nog så han vill ha det, Larsson.

Det är Larssons sätt att skriva mer än själva handlingen som blir så medryckande. Tror jag. Men också det att man aldrig kan vara säker på vad som kommer på nästa uppslag. Man sugs in i texten på ett fascinerande sätt. Det är inte ofta man blir så totalt uppslukad, tycker jag.
"Nyår" är en i många stycken hemsk histotria om Kenneth som efter en skidolycka bestämmer sig för att förändra sig. Dramatiskt.