Nils Mattsson Kiöping (–1680)

År 1647 inkom en ung man till drottning Kristina med en begäran att få ge sig ut att informera sig om sjöfart, och detta genom att söka sig till Nederländerna att få anställning vid ostindiska kompaniet. Detta beviljades, och den unge mannen skulle sedan vara borta från hemlandet i närmare tio år, varvid han besökte de flesta länder mellan Suez och Jakarta, så även Kina, även om en tur till Japan fick uppges på grund av storm.

Den unge mannen hette Nils Mattsson Kiöping, bördig från denna stad, och hans skildring av de platser han besökte kom senare att tryckas av Per Brahe d.y. på Visingsö, troligen tack vare släktförbindelser. Denna skildring kom sedan ut igen flera gånger under 1600- och 1700-talen, och har nu genom Martin Rundkvist och Ruin förlags försorg, med förord av Kristiina Savin, åter gått från trycket, med bevarad originalstavning, ehuru ortografin lätt moderniserats. Titeln, Reesa som genom Asia, Africa och många andra hedniska konungarijken, sampt öijar medh flijt är förrättat, visar enligt tidens sed exakt vad det är fråga om.

Som reseskildrare är Nils Mattsson en mestadels mycket nykter herre: han återger visserligen några vanliga troper, som tvehövdade ormar, ostronträd och orangutanger som våldtar kvinnor varpå de (kvinnorna) föder apebarn, men han är också noga med att avfärda andra: han tar med sig paradisfåglar hem på det att lärda män skall kunna konstatera att de visst har fötter, han ställer sig tveksam till att ruiner från Babels torn kan uppvisas, och han konstaterar att pelikaner visst inte sargar sitt bröst för att föda sina ungar. Han är dock tämligen fast i den tradition ur vilken sådant stammar, och när han reser i Mellanöstern ger han i första hand akt på platser ur biblisk och grekisk historia (av vilka han accepterar de flesta som äkta). Han är också noga med att poängtera den stora frihet som kristna har i de muslimska länder, om också vad det verkar för att påvisa den kristna trons överlägsenhet, i synnerhet jämfört med judarnas. Dessa framställs i gengäld stereotypt som opålitliga krämare.

1600-talssvenskan är för en modern läsare otymplig, men överkomlig; en kortare ordlista hade inte skämt verket, men det är endast i undantagsfall som det blir verkligt svårbegripligt (vad de »fyrfoota« som ett par gånger uppträder skall vara för djur är för mig fortfarande dunkelt; SAOB verkar föreslå svin, men detta stämmer dåligt med sammanhangen). Som ett prov kan tas en mening där han introducerar en sorts albiner, som tydligen historiskt kunnat kallas kackerlackor: »Här finnes så wäl som på Ambiona ett underligit slags Folck, hwilka blifwa kallade Kakurlacko, thesse hållas och uthrotas såsom Ohyra ehwar Inwånarena träffa dem«.

Kiöping är visst ingen Mandeville, snarare en föregångare till Linné, med intresse för det mesta han ser, och tämligen få fördomar (närmast mot judar och att gå naken). Hans bok hade lång livslängd, och kanske kan den nu komma till heders något igen. Det vore den väl förunnat, även om den troligen alltid kommer vara mer av intresse för forskaren än allmänläsaren.… (plus d'informations)