Photo de l'auteur

Klara Johanson (1875–1948)

Auteur de Kritik

13+ oeuvres 38 utilisateurs 5 critiques 1 Favoris

Œuvres de Klara Johanson

Oeuvres associées

I Guds och profitens namn : en bok om allt mellan himmel och jord (1999) — Contributeur — 14 exemplaires

Étiqueté

Partage des connaissances

Nom canonique
Johanson, Klara
Autres noms
Leber, Huck
Date de naissance
1875
Date de décès
1948
Lieu de sépulture
Solna kyrkogård, Solna, Stockholms län, Sweden
Sexe
female
Nationalité
Sweden
Lieu de naissance
Halmstad, Sverige
Lieu du décès
Stockholm, Sverige
Lieux de résidence
Halmstad, Sverige
Uppsala, Sverige
Stockholm, Sverige
Études
Uppsala Universitet
Professions
literary critic
essayist
translator
poet
women's rights advocate
feminist
Relations
Wahlström, Lydia (friend)
Kleman, Ellen (companion)
Organisations
Fredrika Bremerförbundet
Courte biographie
Klara Johanson was born in Halmstad, Sweden, the daughter of a milliner and his wife. In 1894, she was the first woman in her hometown to pass the upper secondary school final examinations. She then attended Uppsala University, where she received a master's degree in the humanities in 1897. As a student, she became known as a witty writer for student publications. After graduating, she moved to Stockholm, where she became an editor of Dagny, the magazine of the Fredrika Bremer Association, the first Swedish women's rights organization. She also wrote for the newspaper Stockholms Dagblad, contributing literary criticism under her initials KJ and poetry and humorous stories under the pen name Huck Leber (inspired by Huckleberry Finn). Beginning in 1899, she also translated works by Knut Hamsun, Abbé Prévost, Benedetto Croce, Rosa Mayreder, Henri-Frédéric Amiel, and others, introducing them to the Swedish public. Under her pseudonym Huck Leber, she published a collection of her own stories called Oskuld och arsenik (Virgin and Arsenic) in 1901. She edited Den undre världen (1907), a diary written by a prostitute that proved to be highly controversial. In 1912, she began living with Ellen Kleman, the woman who would be her life's companion and colleague. Between 1915 and 1920, they jointly published a selection of Fredrika Bremer's letters in four volumes with a comprehensive commentary. In the 1920s and early 1930s, Johanson wrote for the radical and pacifist weekly magazine Tidevärvet, published by the Liberal Women's Union. She also published two collections of her essays in 1926 and 1946, mostly on Swedish and German fiction, but also on Kierkegaard and American literature. Her complete writings, including letters and a selection of criticism, were published in five volumes in 1947-1957.

Membres

Critiques

Av de böcker som Klara Johanson gav ut under sin livstid är En recensents baktankar den mest egenartade: essäsamlingar är förvisso inte någon vanlig genre (även om den var livligare under hennes livstid), men aforismer är art en som numera slutat odlas. Inte heller denna benämning är dock bra: aforismer bör ju bara vara kortare meningar, inte enstaka stycken (även om dessa kan vara nog så bitande).

Texterna är i vilket fall tematiskt ordnade efter årstiderna, och blandar tankar och litteratur och liv med naturskisser, ofta mycket goda sådana – dessas kvailtet är jämnare än det övriga materialet, även om det också innebär att topparna i detta är högre än i det där miljön skildras.

Vi kan ta ett exempel, som jag fann tänkvärt. Det är lite åldrat, men själva grundtanken är klar och fortfarande användbar sedan dåtidens grummel fått sjunka undan något:

Äldre personer jämrar sig beständigt över ungdomens förnekande av all auktoritet. Men de tar dessvärre fel, ty ungdomen är svårt hemfallen åt auktoriteter, fastän sådana som de äldre inte känns vid.

Ofta är hon dock betydligt elakare, alternativt mer svårpenetrerad: hon citerar på tyska och hänvisar till numera glömda romantiker; angående detta skriver hon förresten själv att upplysningar om vad som behandlas bara är ett sätt för författaren att se ned på sina läsare.

Vare därmed hur det vill, läsbar och mycket läsvärd är hon likfullt
… (plus d'informations)
½
 
Signalé
andejons | Oct 11, 2013 |
Torsten Ekbom skriver i förordet att han valt att lägga tyngdpunkten i denna samling på KJ:s aforismer, eftersom hennes litteraturhistoriska essäer och kritik år 1965, med 50 år på nacken, har åldrats och nu känns ganska stela och konstlade. Ytterligare nästan femtio år senare får man väl ge honom rätt i detta.

Essäerna och kritiken är fortfarande intressanta att läsa, men numera kanske snarare i litteratur- och receptionshistoriskt avseende. KJ har ett fast grepp om språket och även om det är ganska preciöst jämfört med dagens standardprosa, så är det inte onjutbart.

Aforismerna har som Ekbom konstaterar åldrats bättre och är mer tidlösa.

KJ är kanske ingen jag skulle kalla en självklar angelägenhet för alla litteraturhistoriskt intresserade i dag, men jag tycker definitivt att hon förtjänar att man läser åtminstone ett urval av hennes skriverier. Innan jag läste denna bok läste jag Carina Burmans utmärkta biografi över KJ, vilket så klart skänkte en god bakgrund.

-J
… (plus d'informations)
 
Signalé
anglemark | May 26, 2010 |
Jag får be om ursäkt om jag börjar bli en aning tröttsam med mitt recenserande av Klara Johanson, men den som finner att hon dyker upp här mer än lovligt ofta kan trösta sig med det av hennes produktion som publicerats i bokform utgör en tämligen liten andel av allt hennes skriftställeri, och att det nu endast torde återstå en eller två sådana böcker för mig att få i mina händer. Hur som haver, denna gång är det hennes förstlingsverk, Det speglade livet, som står i tur. Eftersom en hel del av materialet återfinns i samlingen En skapande kritiker, hade jag tämligen nyss läst en hel del av de inkluderade essäerna och hoppade därför över dem nu, varför denna recension kanske inte gör boken riktigt rättvisa.

Med det sagt, så är jag glad att detta inte var mitt första möte med Johanson. De första 75 sidorna upptas nämligen av, om jag och uttrycket ursäktas (fem och ett halvt år i Sveriges framsida sätter sina spår), Goethesism, och för den som inte är närmare bekant med denne diktares liv och verk är detta mastig läsning; man sitter liksom och skruvar på sig en aning besvärat på samma sätt som alltid när man möter någon vars entusiasm för ett ämne är sådan att de inte riktigt kan förstå att inte alla delar denna. Dessa stycken kommer måhända vara intressanta att återvända till den dag jag själv får möta produkterna av herr geheimerrådets fantasi, men nu är de helt enkelt lite för mycket.

Andra delen består av mer olikartade essäer, även om herr Goethe dyker upp igen i någon av dem. Annars får man bekanta sig med både europeiska och amerikanska romantiker, ehuru de senare normalt benämns transcendentalister. Tyvärr har långt ifrån allt av det de skrivit inte helt kunnat tåla umgänget med tiden, och även om själva variationen gör stycket mer uppiggande än det förra behandlar det å andra sidan ofta numera bortglömda storheter. Bättre artar sig då den tredje delen, som behandlar mer beständiga skribenter och personer. I båda dessa finns det dock en hel del läsvärt, till exempel en reflektion över Hamlets moder som dock skulle tjänat på att ta ut svängarna än mer från den bok som föranledde den, eller en där Bismarcks trollmakt för en stuynd manas fram ur graven. Mycket är dock som sagt återpublicerat, och även om det finns ett par fina essäer som förtjänat att tas med bland Carina Burmans urval så har detta ändå gjorts med förstånd.

Bokens sista stycke skiljer sig rätt markant från de övriga. Här bjuds man på kortprosa, liggandes mellan aforismen och essän, utan rubriker och i skilda ämnen. Klara Johanson kan inte kallas annat än generös som på så sätt slösar med uppslag som i många fall skulle tjänat alldeles utmärkt som stomme i längre stycken. Påpekandet om att väders skönhet egentligen inte är ett mått på dess estetiska kvaliteter utan dess bekvämlighet är en sanning som förtjänar att begrundas, och avslöjandet att den aforistiska definitionen av bildning som »vad som återstår när man glömt man lärt sig« som en bekväm utväg för den glömske eller fåvitske skulle stå sig som ett inlägg i debatten av idag. Detta styckes originalitet är nog för att uppväga ganska mycket av kritiklöst svärmeri kring Goethe, och är nästan på egen hand tillräckligt för att försvara bokens upptagande av värdefulla hyllcentimetrar.
… (plus d'informations)
 
Signalé
andejons | Jan 8, 2009 |
Klara Johanson tycks ha läst alldeles för få dåliga böcker. När man läser Kritik, som samlar en del av hennes produktion som kan ges sådan titel, så är det nämligen inte en önskan efter mer kritik av böcker som en nutidsläsare skulle kunna tänkas stötas på som önskas – sådana böcker behandlas i mängd –, utan istället att fler, enligt henne rättvist, bortglömda alster skulle avverkats. Det är nämligen när hon befattar sig med sådana som hon är som roligast. Som exempel kan tagas lustmordet på Sigfrid Siwertz:

Sigfrid Siwertz […] kan besvara om inte alla, så dock en av dessa kitsliga frågor:

Vad är jag? —
en vemodstanke
i världens stora själ.

Det är vackert sagt, och det karakteriserar helt visst poeten, utom att kanske »tanke» låter något för digert.

För det mesta får man dock nöja sig med den kanhända mer uppbyggliga, men även tråkigare, uppskattande kritiken. En naturlig fråga bör dock kanske först besvaras: ja, mycket av det som anmälts lever fortfarande, kanske inte alltid i högsta välmåga, men änddock tämligen kurant ifolks bokhyllor. Visst finns det sådant som nu torde vara helt dött och förgätet, men ingen förnekar förhoppningsvis Frödings, Lagerlöfs och Bergmans livskraft, och även författare som Ellen Key, Elin Wägner och Victoria Benedictsson finner väl fortfarande sin väg till folks bokhyllor? Den senare har ju till och med varit föremål för en tämligen hetsk debatt i en av dagstidningsdrakarnas kultursidor.

I vilket fall, så är KJ:s formuleringskonst alltid välbrukad, även om man kanske inte alltid är så värst intresserad av föremålet för den, vilket kanske främst framgår av bokens andra del, som upptas dels av ett längre stycke om turerna kring uppförandet av statyn Kentauren på Observatoriekullen i huvudstaden, dels av ett par smärre skrifter i vad som vid denna tid kallades kvinnosaksfrågan. Den förra skriften torde inte längre kunna väcka någon upprördhet, men stilistiken gör den ändå njutbar. De senare äger däremot fortfarande i skiftande mån sin aktualitet, och även om vi ha lämnat saker som bläckhorn för damer bortom oss, så gäller det ju väl strängt taget alla bläckhorn (liksom även snart damerna), som istället ersatts av andra saker. Huruvida det faktum att det manliga könet blivit det nya neutret i sådana sammanhang skulle behagat Johanson kan jag egentligen inte uttala mig om, men jag har mina aningar. I vilket fall tycks en stilist av hennes förmåga i varje fall högst saknad i dagens debatt; oavsett vilken hållning en sådan skulle intaga i olika frågor skulle den aldrig vara ointressant att lyssna till.
… (plus d'informations)
½
1 voter
Signalé
andejons | Dec 4, 2008 |

Listes

Vous aimerez peut-être aussi

Auteurs associés

Statistiques

Œuvres
13
Aussi par
1
Membres
38
Popularité
#383,442
Évaluation
4.2
Critiques
5
ISBN
9
Favoris
1