Erik Granström

I fjärde delen av Erik Granströms Krönika om den femte konfluxen har våra hjältar alla börjat söka sig åter mot det nordliga Marjura: Arn Dunkelbrink på sitt skepp av glasträ, det levande skeppet Bladverk med Silvia Miranda, Uroboren och Ammisadu, samt Frimrinda av Ransard med Praanz da Kaelve i följetåg: dessutom ytterligare personer som alla har sina egna skäl att ta hämnd på trollkarlen Shagul, eller bara söka hindra honom från att ta kontroll över den kommande vändpunkten. På Marjura vaktar dock fortfarande crurernas vandöda här, liksom de två återstående av Shaguls kloner. Konfluxen är en historiens virvelström: vissa kommer spottas ut oskadda, vissa gå under, och vissa slukas och gå okända öden att möta.

I denna avslutande bok finns mindre utrymme än tidigare till nya halsbrytande vrängningar av denna världs filosofi eller idéer: det är många trådar som skall vävas ihop inför slutet, många öden som skall slutas och många berättelser som skall avslutas – eller kanske rentav påbörjas. Riktigt klart vad vissa av dem har att tillföra helheten blir dock aldrig riktigt klart, möjligen eftersom de spelat roll främst i tidigare böcker och minnet nu sviker (det tar tid att åter få fram detaljerna kring vem som tidigare mötts och i vilka sammanhang). När klimax sedan skall nås är det också oväntat blekt, nästan väl lättvindigt. Ser man tillbaka tycks det övervägande hotet från Shagul snarast varit en ursäkt för att presentera andra idéer, och få skriva på det säregna idiom som kännetecknar boken. Intressant, men kanske inte exakt vad man väntat sig.… (plus d'informations)

Jag borde veta bättre än att läsa fantasyserier om flera månghundrasidiga böcker, speciellt när de fortfarande är under publikation så att det går år mellan varje ny del. Nu har jag likväl börjat med Erik Granströms krönika om den femte konfluxen, och att då läsa tredje delen var ofrånkomligt. Vredesverk visade sig likväl svårläst, eftersom hela verket omfattar ett myller av diverse gestalter som alla på något sätt skall spela en roll; tack och lov börjar de nu i alla fall mer och mer träffas och jämföra noter så att det inte längre är nödvändigt att låta den sinistre magikern Shagul och dennes kloner dra hela lasset med att hålla samman det hela.

Likväl är det många olika trådar som skall följas: i alla fall fem olika separata, var och en med sina bihandlingar, och delar som glider mellan dem. Det är Arn Dunkelbrink och hans drake, som har att bekämpa ransadernas legohärar, Silvia Miranda som väntar på det flytande världsträdet tillsammans med andra som också skall skydda den kommande konfluxen, Praanz da Kaelve som navigerar det trakoriska rikets politik, astrologen Nastragast som i en kvinnas kropp försöker överleva, och den gamle magikern Uroboren som försöker ogöra saker han en gång skapat. Därutöver tillkommer lönnmördare, magiker, förkroppsligade idétuppar, legoknektar och vargmän. Med fler.

Allt detta är fortsatt satt i en värld som tycks likna vår egen i detaljerna och helt skilja sig från den i helheten. Till skillnad från tidigare böcker verkar det inte finnas mycket nya koncept att utforska (förutom den speglade staden HOXOH), men å andra sidan gör det att handlingen flyter på bra. Eftersom mycket av det överlag rätt flåsiga och onödiga sexet från förra boken försvunnit och det känns som boken slutar på en plats som känns som ett för de olika trådarna gemensamt avstamp inför sista delen så är det ändå sammantaget en klar förbättring från del två.… (plus d'informations)

Andra delen i Erik Granströms Krönikan om den femte konfluxen, Slaktare små, är inte en lika god berättelse som den första delen. Detta av flera skäl: främst för att bara en av de många trådar som nystas i får ett vettigt slut, men också för att de olika trådarna bara bitvis vävs ihop med varandra på ett vettigt sätt.

Det finns kanske inte så mycket att göra åt detta: första delen var tvungen att stå någorlunda på egna ben, detta är för de som redan fastnat och skall läsa även nästa två böcker med klimax däri. Men ändå, den klon av den onde trollkarlen Shagul som till slut går åt gör det inte på grund av att de hjältar som skall bekämpa honom är bra på så mycket annat än att avlyssnas, och ett sådant slut känns lite väl futtigt.

Innan dess har man fått se Praanz da Kaelve göra bort sig i politiken, diverse mördarmunkar ägna sig åt omöjliga kroppsliga dåd, en drake grymta över att inte få flyga, och en kvinna stiga ner från idévärlden. Bland annat. Det finns också stora mängder sex, på en nivå som tycks anpassad för de mest flåsiga av tonårspojkar: allt från onödiga liknelser över myter om lyckliga horor till lätt svettigt omtalade akter, allt rätt vämjeligt.

Det finns positiva saker ocskå: så länge man håller sig från bordellkvarteren så är det en intressant värld med en del lysande små blinkningar till den verkliga, det är genuint spännande och Shagul är en intressant skurk. Jag kommer införskaffa och läsa senare delar, men jag hoppas att en del av problemen kommer avta. Ännu mer hoppas jag dock att baksidestextens ord att detta är en av de bästa fantasyromanerna som skrivits på svenska inte skall kunna bestå.… (plus d'informations)

På omslaget till Erik Granströms Svavelvinter har någon placerat vad som kan vara det mest infantila omdöme jag har sett: »En Borges för det episka formatet«, vilket alltså skall betyda något i stil med »En författare som skriver likt Borges, fast långt«. Och, visst , det finns likheter i den slösande fantasin, en förmåga att dra koncept till sitt yttersta och leka med idéer. Hos Borges är dock detta vanligen huvudpoängen, medan Granström låter det bli en detalj, en förmåga hos en sekt, en förbannelser över ett land eller en komponent i världsbygget.

Det hela blir följaktligen en aning myllrande, påbyggt av den vanliga dumpningen av underligt sammansatta namn på städer och personer. Lägg därtill att det finns minns ett dussin olika gestalter som skulle kunna ses som huvudprotagonister, och minst lika många mindre viktiga som man ändå får hoppa in i skallen på, och resultatet är aningen överväldigande. (Allt detta har en förklaring: det är ett gammalt äventyr till Drakar och demoner som omvandlats till roman).

Historien kretsar i vilket fall kring en last med vapen insmugglade till det kalla nord, en åldrig vandöd (?) magiker, en druid som tjänar glaciären Kmorda, en magisk dolk, en vindhäxa på flykt undan en underskön staty, och en överste i den trakoriska underrättelsetjänsten. Dessutom förekommer en drakriddare, två personer smittade av galenskap, och flera underliga munkar. Och mitt i allt återkommer ordet svavelvinter.

Som berättelse blir det kanske väl spretigt: det tar ett bra tag innan man börjar förstå vad som kan tänkas vara på väg (det är å andra sidan första boken av fyra, så man kanske inte vänta alltför mycket i den vägen), och en del av intrigerna ser man inte än vad de har i boken att göra. Granström har också, trots ett tydligt intresse för språket, ofta problem med det: han förklarar och komprimerar mycket, på ett ibland väl klumpigt sätt. Världsbygget är dock, om överväldigande, intressant och det som får mig vilja läsa mer. Intrigen är så långt passabel, men inte mer.… (plus d'informations)