Eva-Carin Gerö

Det första som måste nämnas om Eva-Carin Gerös Grekisk Eros är vilken fantastiskt vacker bok det är, med enorma anfanger, vackert formgivna boksidor och högkvalitativa bilder. Bara detta gör det till en fröjd att vända blad och se vad som kommer.

Själva texten är dock tyvärr inte fullt lika välarbetad. Mycket av det som sägs om grekernas inställning till kärlek, begär och sex verkar fullt tillförlitligt, men varje text är kort och når sällan ens ett dussin sidor, samtidigt som de ibland överlappar på ett oförutsägbart sätt, eller rent av upprepar sig. Efter själva huvudboken har dessutom fyra essäer med likartat tema appendicerats, som ibland återgår i gamla spår, men också i något form klarare uttrycker någon viss tankegång. Man önskar att författaren fått mer tid på sig att tydligare arbeta in det material som är nytt i huvudtexten, liksom att ge denna en tydligare röd tråd.

Den idé som framträder tydligast är annars att antikens grekers sexualitet i stort sett liknade dagens, men att de sociala konventioner om vad som ansågs anständigt skilde sig; att de satte äldre mäns längtan efter unga pojkar högt på ett sätt som idag är tabu är väl känt, och likaså torde det inte vara obekant att de inte grupperade människor efter vilka kön de kände dragning till. Det centrala var snarare älskarens kön, ålder och ställning, och att han (för nästan alla källor vi har behandlar män) behöll värdigheten. Författarens önskan att genom studier av grekerna ge perspektiv på dagens människor tycks därmed enkelt uppfyllt. Man skulle dock kanske önska att dessa perspektiv gavs möjlighet att ytterligare vidgas något, genom att texterna dröjde kvar vid sina ämnen längre.

Som sagt, en vacker bok, men liksom de unga gossar som grekerna satte som ideal svinner dess skönhet alltför snabbt, och man lämnas med en önskan om mer.… (plus d'informations)

Den som vill skriva kulturhistoria kan svårligen undgå grekerna och grekiskan. I över 2000 år har de varit en måttstock mot vilken nästan alla andra har mätts, en källa till inspiration och ett intressant område i sig själva. Grekiskan står jämte latinet för en stor del av det språket inom olika specialiserade områden, främst inom olika discipliner som sysselsätter sig med människan. För den som anser att herrar Sapir och Whorf hade rätt i sin hypotes att språket styr världsuppfattningen är det därför rimligt att börja med språket när de vill undersöka dessa gryningsmän.

Huruvida Eva-Carin Gerö hyser sådana åsikter kan jag inte säga, men i Grekiska: språket, kulturen, myterna är startpunkten änddock just den antika grekiskan. Förutom en grundläggande översikt över detta märkliga språk görs även nedslag i den grekiska kulturen – främst kanske vad gäller den grekiska synen på humor och sexualitet – och i diverse modern forskning kring olika grekiska problem, enkannerligen frågan Homeros.

Däremot lyser myterna med sin frånvaro, om ordet inte är avsett att syfta på nämnda forskning, en tolkning som dock bara leder till frågan om vad som i så fall skall betecknas som myt, och kanske viktigare, vad som inte skall det. Den interna uppdelningen av boken stöder i vilket fall en sådan hypotes, enär den är indelad i just »Språket«, »Kulturen« och – »Mötesplatser«. Av dessa är de båda första genomgående intressanta, medan den sista är betydligt svagare, med stoff som upprepas på ett sätt som gör att man förstår att det handlar om redan tidigare producerat material som här förts samman utan att samfogas, som dessutom ofta snarare redogör för rådande debatt i ämnet än vad författaren anser i frågorna. Det sista lider dock även inledningen av, där frågan om varför man egentligen skall studera grekerna diskuteras utan att Gerö egentligen tar bladet från munnen, utan föredrar att redogöra för vad andra sagt i frågan.

Andra svagheter boken lider av är att uttryck och påståenden ibland inte förklaras första gången: det kan gälla ett grovt skämt hos Aristofanes, en referens till kynikerna som »hundar« eller en missledande förklaring av tempuset aoriste från lärare i grekiska i syfte att inte förvirra alltför mycket (där hon säger att hon tror att sådan missledning inte är nödvändig men sedan inte förklarar vari den bestod).

Hade Gerö nöjt sig med den första och andra delen av boken och byggt vidare på dessa istället för att försöka införa en tredje pelare förstärkt dessa hade boken i sin helhet varmt kunnat rekommenderas till språk- och antikintresserade. Som det är nu bryter kapitlen om stoicismens historia, den homeriska frågan och Diogenes ganska starkt av från resten av boken på ett inte alltför tilltalande sätt genom sin detaljstudie av ämnen som är ganska isolerade från det grekiska i stort, och bör därför kanske hoppas över av de som inte är närmare intresserade av dem i sig själva. Som sagt är dock de tidigare delarna riktigt bra, och det är synd att boken inte redigerats hårdare. Då hade den kunnat vara fantastisk istället för bara riktigt bra.… (plus d'informations)