Bjarne Beckman (1899–1984)

Det kan idag vara svårt att tro, men för inte alltför många år sedan läste tydligen inte svenskar i gemen historiska mer seriösa skildringar; sådana ansågs främst rikta sig till yrkesmän, medan den bredare allmänheten ansågs vara ointresserad.

Om dessa äldre historieböcker var av samma skola som Bjarne Beckmans Matts Kättilmundsson och hans tid, i två band, så är det dock inte svårt att hitta möjliga orsaker: den inleds med en lång, teknisk diskussion om herr Mats härkomst, den tenderar att föregripa sina egna, ibland hårt frampressade resultat, och den tycks mena att läsaren själv skall kunna tolka citat på fornsvenska, tyska och latin (det första är möjligen nätt och jämt görligt för den oskolade). Den har också en tendens att hoppa förbi vissa förlopp med hänvisning till att Erikskrönikans skildring är allmänt känd.

Bokens huvudperson var militär, knuten först till marsken Torkils Knutsson och sedan hertig Erik Magnusson. Han var den som efter Nyköpings gästabud ledde upproret mot kung Birger, och sedan inledningsvis dominerade förmyndarstyrelsen innan han fick stå tillbaka för personer med större politiskt talang. Han slöt sina dagar som ståthållare i Finland; hans testamente visade att han lyckats uppbringa stora rikedomar.

Beckman försöker förvisso inte skildra herr Mats som någon riddare utan tadel i skinande rustning, men han tycks ändå så fort han få chansen vilja spåra stora planer, mildhet och och närmast demokratiskt sinnelag. Inget är helt gripet ur luften, men man anar ändå att många resultat visar på svagare grund än som är riktigt säkert. Vi kan ta Erikskrönikan som exempel: att Mats framställs som dess tillskyndare är en tämligen konventionell åsikt, men försöken att sedan hitta en faktisk författare och att bestämma exakt vilken typ av källor som kan ha legat till grund för den känns som försök att få fram stora resultat där väldigt få står att vinna. Intressant är dock att han angriper den utifrån statistisk metodik, låt vara en ganska rudimentär sådan. Det är ett spår som idag borde kunna ge mer resultat.

Hade denna bok skrivits idag hade den förmodligen varit betydligt kortare: den innehåller alldeles för mycket grundforskning för att kunna publiceras annat än möjligen som doktorsavhandling, den riktar sig till en publik som förutsätts ha en bildningsnivå som knappast ens medeltidshistoriker alltid kan antas ha, och den innehåller longörer som man måste vara hårt intresserad av genealogi för att finna glädje i. Den är snarast en av dessa klassiska tegelstenar som dagens forskare tacksamt ställer i bokhyllan, glada för att någon annan gjort jobbet åt dem.… (plus d'informations)