Rolf Arvidsson (1920–2012)

Egentligen är inte ens jag galen nog att betala ett par hundra spänn för Frans G. Bengtsson: en bibliografi, men när den nu bara kostade ett par tior i bokbordet så kunde jag inte komma undan. Det är alltså en så fullständig förteckning över allt av och om författaren som de båda författarna Rolf Arvidsson och Jan-Eric Malmquist kunnat återfinna med hjälp av tidningsklipp, biblioteksbesök, internetsökningar och förfrågningar till Frans G. Bengtsson-sällskapet. Den som vill veta exakt hur många språk Röde Orm översatts till (26), eller var exakt »Kung Karls värja« sattes i tryck (Lundagård) bör omedelbart konsultera. För övriga finns material av åtminstone visst intresse: en kort biografi, en samling fotografier, och citat ur valda verk och annat. Alltså: känner man behovet så är det en tia, om man inte har ett väldigt speciellt intresse är det som bäst en trea.… (plus d'informations)

Innehållet i En bok om Frans G. Bengtsson är i hög grad omtröskat: många av texterna har publicerats på annat håll: från minnesteckningar i samband med författarens död över litteraturhistoriska verk till kommentarer som medtagits i omtryck av hans verk. Redaktör Rolf Arvidssons går genom och citerar ur breven till Fredrik Böök, vilka senare publicerats igen (och senare urvalts till ytterligare en volym).

Således: innehållet har högst varierande nyhetsvärde. Vännernas minnen tar stöd i sådant jag redan läst, och eftersom det är en klippbok så upprepar sig dessutom vissa detaljer. Ivar Harries Legenden om Bengtsson möter mer än en gång motstånd, främst i ytterligare en artikel från Arvidsson. Dessa omtagningar förtar i viss mån intresset, även om det inte utplånas.

Roligare då de nyare materialet. Jöran Mjöbergs jämförelse med Laxness och deras nyttjande av den isländska sagan skulle förmodligen vara intressantare om man läst Gerpla och inte bara Röde Orm, men Staffan Björks genomgång av »Elegi under furor« och dess eventuella källor citerar hela verket i fråga och kan stå helt för sig själv, och Sven Delblancs essä kopplad till hans utläggning i Författarnas litteraturhistoria om Bengtsson lyckas vara såväl uppskattande som rättvis. Klart bäst är dock den mer sentide lundensiske essäisten Hans-Uno Bengtssons genomgång av »De vita hättorna i Gent«, som förutom att redogöra för själva hantverket också ger historisk bakgrund på en liknande respektlöst god prosa som var den biograferade författarens adelsmärke.

En bok om Frans G. Bengtsson är, liksom större delen av min kringlitteratur om Bengtsson, knappast läsvärd för andra än de intresserade. För dessa torde den dock höra till det man bör införskaffa förr snarare än senare.… (plus d'informations)