Johannes Åman

Louis De Geers stora olycka tycks ha varit att han var sin fars son: fadern var Louis De Geer den äldre, mannen som avvecklade fyrståndsriksdagen och Sveriges förste statsminister. Louis De Geer den yngre tycks inte valt politiken, utan fick se den välja honom: han hade velat dra sig tillbaka och leva ut sitt liv på morföräldrarnas gamla skånska gård, där han tillbringat sina somrar som barn. Han blev dock tillfrågad om att ställa upp i riksdagsvalet, hamnade i första kammaren, och gjorde väl där en tämligen redlig, om ock inte särskilt framträdande figur. I sinom tid fick han återvända till Skåne som landshövding.

Så långt allt väl: hade det stannat där hade han blivit en figur för vilket inget större intresse kunnat vidhäftas, bortglömd av andra än specialister. Dock ville återigen politiken annorlunda: tre gånger nämndes han i spekulationer om att få fram en förment opolitisk, men vagt liberalt färgad statsminister för expeditionsministärer. De första två var efter borggårdstalet, men avrådd av vänner ställde han inte upp. Tredje gången var när första regeringen Branting spruckit, i väntan på 1921 års val då den allmänna rösträtten skulle prövas, samtidigt som landets läge var uselt: ingen ville ta ansvar för impopulära reformer ett år innan allmänt val. Genom manipulationer från socialdemokrater och högerledaren Lindman hamnade ansvaret till slut på De Geer.

Det var ett på sitt sätt lyckat val. Både högern och socialdemokraterna ville få liberalerna att framstå i dålig dager, och De Geer var då rätt man: som statsminister var han såpass kraftlös att hans misslyckande var ett faktum efter fyra månaders regering, när alla hans ministrar ställde kungen inför valet mellan dem och statsministern. Samtidigt var misslyckandet knappast spektakulärt: en förlorad omröstning om tullen på kaffe, egentligen menad att hjälpa till att bättra statens intäkter och satsas på försvaret. De Geer gjorde taktiska missbedömningar, förstod inte sin egen allmänna ställning och hur han lurats att ta en svartepetter han kunde hota andra att tvingas ta hand om.

Det är nästan inte så man förvånas när man i Johannes Åmans biografi läser att han inte ens valde övriga ministrar själv – det gjorde av den tidigare socialdemokratiske utrikesministern Palmstierna, som även dikterade De Geers politik i den då viktiga Ålandsfrågan.

De Geer var kraftlös, saknade blick för person och förstod inte att andra utnyttjade honom. Av alla Sveriges statsministrar torde han vara den allra mest allsidigt olämpade för uppdraget.… (plus d'informations)