Carl Jonas Love Almqvist (1793–1866)

Det går an är en kortroman av Carl Jonas Love Almqvist. Den skrevs 1838, publicerades till julen 1839, men kom senare även att, i omarbetat skick, ingå i band III av den så kallade imperialoktavupplagan av Törnrosens bok, vilken utkom 1850.

Almqvist gav ut Det går an i flera olika upplagor med stora ändringar, vilket gör boken extra intressant ur ett filologiskt perspektiv.

Det går an är ett angrepp på, i första hand, äktenskapet som livslång institution och på det skråväsende som hindrade kvinnor att bli ekonomiskt självständiga. Bokens sociala tendens väckte livlig debatt och "det-går-an-litteraturen" blev ett begrepp.… (plus d'informations)

n ung fröken, ogift alltså, reser på kanalbåt nerför Göta kanal efter att ha gjort affärer i Stockholm. Hon träffar en man på båten. De umgås och tycke uppstår.Han vill gärna gå in i en traditionell roll med henne men hon är radikal och vill att var och en ska sköta sin egen ekonomi, och att de ska leva ett fritt liv.

Boken Det går an kom ut 1839 och blev mycket uppmärksammad för att den stödde de fria kvinnorna och kritiserade klassamhället. Nu kommer boken ut igen. Hur aktuell är den? Hur mycket har ändrats?… (plus d'informations)

Trotz dem Alter des Textes, hat dieses Buch nichts an Aktualität eingebüßt. angenehm ist auch, dass die Sprache nicht allzu schwer gehalten ist.
Das Buch an sich fand ich interessant und die dort wiedergespiegelte Meinung für die damalige Zeit wohl ziemlich revolutionär. Manchmal fand ich das Ganze allerdings doch etwas ins Extrem gehend.
Lieblingsstelle: "Wenn du dort wohnen willst, Albert, wirst du wohl auch viel selbst besorgen und deine Dinge in Ordnung halten müssen, so wie es deinem Bedürfnis entspricht. Eine gute Speisewirtschaft gibt es in der Nachbarschaft, und jemand, der für wenig Geld sauber macht, ist leicht zu bekommen. Auch zum Waschen und Bügeln finden sich anständige Leute..."… (plus d'informations)

Huvudpersonen i Drottningens juvelsmycke, den förtrollande Tintomara, måste vara en av svensk litteraturs märkligaste skapelser – en högst androgyn person, som nästan alla hon kommer i kontakt med förälskar sig i och blir olycklig över, hedning i sjuttonhundratalets Sverige, halvsyster till Gustav IV Adolf, bricka i ett dunkelt reuterholmskt spel, stadsbarn och naturvarelse.

Handlingen är tilltrasslad och stundom väl dunkel, men kan sägas sönderfalla i två någorlunda separerade hälfter: dels en svartsjuketragedi, där två officerskamrater får för sig att den andre uppvaktar den vackra syster som han själv älskar, vilket som brukligt främst drivs av kontrahenternas oförmåga att tala med varandra, dels ett slags politiskt konspirationsdrama kring maskeraden på operan av den 16 mars 1792, där förvisso den vanliga klicken kring Pechlin erkänns skyldiga, men där även Reuterholm framställs som havande minst ett finger med i spelet. Det hela skulle kunna sammanfattas som en halsbrytande blandning av Trettondedagsafton, En midsommarnattsdröm och Julius Caesar – inte underligt om det skär sig en smula.

De båda förloppen knyts samman kring den vackra Tintomara, som dels är Reuterholms främsta, om ock ovetande, pjäs i spelet om makten, dels hamnar mitt i nämnda svartsjukedrama och där lyckas få samtliga fyra personer att bli förälskade i henne (det hjälper att hon som skådespelare vant växlar mellan manlig och kvinnlig dräkt) . Eftersom hon själv inte kan förälska sig i någon blir hon dock förskräckt: hon vet att de som förälskat sig i henne hamnar i olycka och blir därför förskräckt var gång det sker, men tycks likafullt helt oförmögen att ställa om sitt beteende för att hindra det.

På slutet urartar det hela: efter att ha återhämtat sig från inledningens lite småfåniga svartsjukevändor har det hela tagit fart och blivit intressant med Tintomaras intåg i handlingen, men då dyker den store skurken Reuterholm upp och börjar försöka få tag på henne för ett egna syften, och slutet är flykthistoria som är mer invecklad än roande, så utdraget att man bara sitter och hoppas på att pinan skall ta slut.

Nu undrar säkert någon om titelns juvelsmycke – det förekommer förvisso ett sådant, som lånas av Tintomara för att glädja hennes mor, men stjäls av hennes bror för att få pengar av en synnerligen osympatisk judisk köpman (som dessutom har ett finger med i mordkonspirationen). Det återkommer förvisso vid ett senare tillfälle, men dess främsta syfte tycks vara att tvinga Tintomara att fly från huvudstaden så att hon hamnar i sällskap med de fyra olyckliga älskande. Handlingen lider på det hela taget rätt ofta av sådana problem: Reuterholm behöver få tag på den flydda Tintomara, så han gissar helt enkelt fram exakt var hon gömmer sig, en poliskonstapel som jagar juvelsmycket vet inte var han skall leta men tipsas av en annan att leta där Tintomara bor, helt utan vettig motivering. Förutom oförmågan att driva handlingen framåt utan sådana sjutsar från författaren står det lika pinsamt klart att Almquist även i övrigt endast har en primitiv uppsättning verktyg, och mycken dialog framförs som vore det ett scendrama, komplett med sidorepliker istället för tankeredogörelser.

Bokens styrka är istället just den undanglidande Tintomara: hennes underligt oskyldiga personlighet och felika väsen skulle ensamma göra boken läsvärd. Porträtten är överlag bra: kanske lite udda, men ändå trovärdiga, som kungamördaren Anckarström som inte skildras som alltigenom skurkaktig, eller hertig Karl, som framställs som mindre rätlinjigt halsstarrig än kungen och betydligt mer sympatisk än Reuterholm, ehuru inte utan mörkare drag. Drottningens juvelsmycke är kanske inte ett helgjutet mästerverk, men Tintomara överväger en hel del av de svagheter som finns.… (plus d'informations)