Christian Albinsson

Först bör det väl sägas att jag inte köper den typen av generaliseringar om folk födda under ett visst årtionde som är en av premisserna bakom Fredrik Söders, Christian Albinssons och Niclas Wikströms 90-talet.se: alla åttiotalister tror inte att de kan göra vad som helst, tror inte kändis är ett yrke och vill inte jobba med media. Men ändå: att ha varit ung under i princip det enda årtionde där Hollywood haft problem att vilket språk deras skurkar skall bryta på, när enhetskulturen krakelerade och där internet helt plötsligt fanns tillgängligt (efter att ha lyssnat till ett evigt krasande och där hastigheten var sådan att man idag tycker man lika gärna kunnat ta emot informationen över telefon och skriva in den i datorn) så måste det ju i någon mån forma en.

Det var mycket på nittiotalet: Ny demokrati satt ett tag i riksdagen, Sverige var typ världsbäst i fotboll (och man fick vara uppe till jättesent på natten och se Håkan Mild missa en straff), samt nästan all annan sport, Bill Clinton och Mona Sahlin ljög så de blev blå, men bara en av dem lyckades riktigt (den andra fick å andra sidan åka till Mauritius för andras pengar), man kunde bli kändis genom att leva svältliv på en ö i Indonesien och sedan dra runt och svina (till skillnad mot tidigare då man blev känd genom att spela bandy och sjunga menlöst om flottare och deras kärleksliv), Killinggänget gjorde att ironin blev så utbredd att man kan tala om »postironi«, och IT-folk lyckades lura stålar av nästan vem som helst. Oavsett om man går med på att åttiotalister är mediekåta jävlar utan ett spår av återhållsamhet och ansvarstagande eller inte kan man ha nöje av att påminnas om detta. (En sak man dock inte påminns om är musiken. Det orkar inte författarna med, och hänvisar istället till Andres Lokko.)

Det är inte direkt någon djup analys som genomförs, och en hel del av de säger om åttiotalisterna är väl främst relevant för de något äldre sådana: jag tvivlar på att många födda under andra halvan av årtiondet minns speciellt mycket av Fotbolls-VM 94, som sägs för evigt gett oss överdrivna förväntningar (jag vill dock hävda att VM 2002 varit minst lika skyldigt – 94 var mycket tur, men 2002 slog vi ju för fan Argentina (vi skulle i alla fall gjort det om domaren hållt på reglerna vid straffsparkar)). Jag vet inte om jag nu är så mycket mer förståndig, men road är jag definitivt.… (plus d'informations)