AG4

När Montaigne år 1580 först gav ut sina Essayer var det endast i två volymer; den tredje tillfogades först i 1589 års upplaga. Denna tredje volym innehåller färre men längre alster än de tidigare, och var och en ger honom därför mer tid att cirkla runt sitt ämne och prova olika angreppsvinklar. Resultatet av detta kan variera, från det mycket lyckade i essän »Om avledning«, till det lite mer sökta som i »Om tre sorters umgänge«.

Klart misslyckat är dock den svenska utgåvans upplägg där inte bara hela indexet, utan även samtliga kommentarer till de tre böckerna samlats i den tredje volymen, speciellt som de inte omnämns i de båda tidigare. Nu är dessa kommentarer tämligen kortfattade, så förlusten är inte så kännbar, men det är likafullt obegripligt varför man valt att göra på detta sätt.

Diverse litteraturhistoriker har velat tolka Montaignes utveckling på diverse mer eller mindre passande sätt: att han nu är äldre, försiktigare, visare och frigjord från fadern, mindre av stoiker och mer av sokratiker. Allt detta verkar något konstlat, och även om man inte skall lita helt på Montaignes egna utsagor om sin stil och person, så framstår han i vilket fall som ungefär samma underligt prövande person som tidigare, med en uppsättning idéer och tankar som ibland är förbluffande moderna, ibland fasta i hans egen tids tänkande, ofta resultatet av läsegods från antiken och längtan till den, men aldrig helt självklara.

Ämnena är fortsatt trevande och osäkra: han använder visserligen ofta antika författare att tänka med, men han gör det på sätt som är självutlämnande, på mer än ett sätt. Han diskuterar såväl sexualitet som sin egen tilltagande skröplighet, på ett sätt som både är bekant och underligt: att en sextioårig karl har problem med erektionen är knappast underligt, men idag skulle han knappast ses riktigt som ett helt uttjänt vrak, ens när han lider av besvärande njursten. Han för också resonemang om huruvida kungar bör vara generösa, om skönhet är något önskvärt, om övertalning. Hans slutsatser är ibland påfallande moderna, ibland besvärande samtidsbundna, men hans metod och syfte med att nå dem framstår som fortsatt lika radikal som den var när de skrevs in på templet i Delfi: känn dig själv. ( )

Свій славетний твір “Проби” французький мораліст Мішель Монтень (1533–1592) оприлюднив у сорок сім років. У цій книзі він насамперед вирішив відповісти на запитання, яке стало його гаслом: “Хто я?”. Героєм “Проб” можна вважати саму людську думку, вільну від догматизму і схоластики, не залежну від сильних світу цього, безстрашну, критичну. Завдяки розкутій манері викладу у творі представлено різні літературні жанри: і філософську розвідку, і критичний есей, і повістярське побутописання, і навіть вірші у прозі.