Very dark, depressing, spooky, and beautiful. ( )

The narrative of this Stålenhag book is quite different from his others. It echos the others, in particular, [b:Things from the Flood|31094296|Things from the Flood|Simon Stålenhag|https://i.gr-assets.com/images/S/compressed.photo.goodreads.com/books/1468380755l/31094296._SX50_.jpg|51698723] in its themes of lonely and strange landscapes. This book has a straightforward narrative and is clear about the horror that humans face in their fight for survival. It packs a punch.

I definitely have to reread this one. Probably today. ( )

This is my third Stålenhag read, after Tales from the Loop and Things from the Flood, and is the same combination of full-page artwork interspersed with text. Unlike those, though, The Labyrinth is a narrative too.
   It’s also much darker (in both senses of the word). The Earth’s surface has finally become uninhabitable, its atmosphere choked with ammonia and other toxins pumped into it by the mysterious black spheres which have been appearing in the sky for a decade. Perhaps this is some unknown natural phenomenon, or the prelude to an alien invasion? In the “Loop” books though, particularly towards the end, sentient machines and weirder things were seen coming up from the decommissioned, and now derelict, particle-accelerator ring beneath the Swedish countryside—and the landscape in this book does look like a post-apocalyptic Scandinavia, so I think that’s where we still are here, but a couple of decades further on.
   The narrator is Sigrid, recently returned from an expedition up to the planet’s surface together with her brother Matt and a troubled teenager called Charlie, from Kungshall, a self-contained underground town constructed to house the remnant Swedish population. Their destination had been Granhammar, one of the surface stations; and from there they drove out into the appalling landscape to take readings and collect samples. In the near-darkness there are glimpses of ruined apartment blocks, giant alien-looking plants and a greenish sun showing through the ammonia cloudbanks; the landscapes are dunes of ash and the leaning trunks of dead spruce trees. It was back at the surface station, though, that the culmination of a more personal tragedy unfolded.
   I know what it is I love about Stålenhag’s books. There’s the stunning artwork obviously; also the concept, the simple idea behind the Loop. But they’re also so understated—the very opposite of an overblown Hollywood SF-film for instance—and that’s particularly true of The Labyrinth. ( )

Simon Stålenhags senaste bok, Labyrinten, är betydligt dystrare än tidigare: här är det inte en vemodig blick på en barndom i en värld fylld med underliga maskiner: berättaren är vuxen, och även om en av de tre huvudpersonerna är tonåringen Charlie så är denne den minst genomskinlige: berättaren Sigrid och hennes bror Matte pratar med varandra och läsaren, Charlie verkar mest trulig.

Dysterheten kommer dock främst från den askbleka framtiden: märkliga svartglober har nått jorden, och de har omvandlat den till en värld fylld av aska och ammoniak. Ytan är förgiftad, men i Kungshall överlever en spillra mänsklighet. I bunkern hoppas de kunna ta klara sig genom fördärvet, fram till dess jorden möjligen en dag kan bli beboelig igen.

Sigrid, Matte och Charlie skall dock lämna huvudbunkern en tid för att bege sig till en utpost och ta prover på vad som försiggår däruppe. Sigrid och Matte för att det är deras arbetsuppgifter, Charlie för att hans tonårskris verkar djupare än andras och ombytet kanske kan vara till nytta. Det går åt helvete.

Jämfört med tidigare böcker finns här mindre av underliga manicker, konstiga varelser och extravaganta byggnader: visst, Kungshall har tillgång till stora svävande luftfarkoster, och det finns lämnor efter stora robotar som användes under de sista desperata dagarna av liv på ytan: men de står ofta i bakgrunden och ses genom ett grått eller grönt dis, och många av bilderna skulle kunna vara avbildningar av tråkiga svenska företagslokaler anno 1997. Det är dock en mer sammanhållen berättelse, och väldigt lite skulle kunna tas bort. ( )