Ninni Schulmans andra roman följer receptet för dagens svenska kriminalromaner utan att improvisera det minsta, skriver Per Planhammar.
En rejäl portion tillkortakommanden på huvudpersonens privata plan, till exempel relationstrassel, oväntad graviditet och karriärstrul. Låt denna inmundigas i en landsortsmiljö som schablonmässigt brukar kallas för ”idyll” och ös för smakens skull över en lika klichéanfrätt vettvilling till psykopat som sätter skräck i såväl bygdesjäl som invånare. Se där det fadda receptet på merparten av de senaste decenniernas svenska kriminalromaner. Där vid lag utgör Ninni Schulman inget som helst undantag.

Vardagsdeckare med för lite spänning
Ninni Schulmans deckarförfattarskap tillhör en relativt ny genre som jag vill kalla vardagsdeckare, där bland andra Camilla Läckberg och Mari Jungstedt är framgångsrika.

Ninni Schulman är tillbaka med sin första bok efter debuten med ”Flickan med snö i håret”. Då var det iskall vinter. I ”Pojken som slutade gråta” är det i stället sensommar. Skolstarten börjar närma sig när en villa plötsligt brinner ner i lugna lilla Hagfors i Värmland. En pyroman är i farten. Nu börjar jakten på mordbrännaren.
Bokens styrka är stråket av melankoli som hela tiden finns i bakgrunden. En sorgsenhet över det som inte blev, över misslyckanden, olycklig kärlek, svår sjukdom och tristess. Inte ens huvudpersonerna går fria från vemodet och alla har sina egna gnagande problem.
Upplösningen är betydligt bättre än boken som helhet. Jag blir glatt överraskad. Synd att jag inte fick en hint om slutet lite tidigare!